Baron Philippe de Rothschild dog den 20 januari 1988. Han var också poet. I sitt andliga testamente till dottern Philippine skriver han:

For Philippine

Wine

 

Born

It lives

But die it does not

In man it lives on

 

Heaven working

Nature moving in man

Soft as the soul moves

Seeking its source again

 

Mirror of those who have made it

A true grace, holding a sacred hope

The wine-god going among us in the glass

Bearing a message of age-old magic

 

May the work of great masters

Enliven each label

With echoes of Mouton

Fire and fervour

 

Year after year

This is creation

A work

Life

 

Wine

 

Philippine de Rothschild tog över vid sin fars bortgång. Hon hade successivt vuxit in i sin uppgift genom att följa sin fars arbete på nära håll. I valet av konstnär eftersträvade hon geografisk spridning. Som sina personliga favoriter nämnde hon popkonstnären Keith Haring 1988, Francis Bacon 1990 och Balthus 1993.

Den enda skandinav som fått uppdraget är den kraftfulle koloristen, dansken Per Kirkeby. Vi skandinaver som är förtjusta i Per Kirkebys färgskimrande naturmåleri var stolta och glada när han fick uppdraget.

1992: Per Kirkeby

Kirkeby har kallats den glömske minnesmålaren, som letar efter vissa minnen av färger och stämningar. Karaktäristiskt är även en kontrastverkan mellan ljusa och mörka färger. Etikettens röda schatteringar påminner om lyckliga stunder vid rödvin av olika mognadsgrad. Här finns ett överfullt vinglas i jätteformat och solens strålar som värmer druvorna på vingården; kultur och natur smälter samman i en tidlös stämningsbild.

Keith Harings motiv passar definitivt bättre för etikettens lilla format.

Konstnärerna har haft friare händer efter 1988, men Philippe de Rothschilds idéer lever vidare. Etiketten för årgång 2013 designades av en sydkoreansk konstnär, Lee Ufan.

Philippine de Rothschild moderniserade och forsatte med världserövring, speciellt i Asien. Hon dog den 23 augusti 2014. Hennes tre barn har tagit över med Philippe Sereys de Rothschild som styrelseordförande för företaget Baron Philippe de Rothschild S.A.

Om konstsamlaren Philippe de Rothschild

Av baron Henris konstskatter var inte mycket kvar efter andra världskriget: fyra femtedelar hade förstörts av bombningarna. Ändå hade han skickat dem till England. Av hans arton Chardin-målningar fanns en kvar. Den fick Philippe ärva, när fadern dog 1947.

Philippe blev ensam ägare till Château Mouton Rothschild efter att ha köpt ut sina syskon, James och Nadine.

1954 gifte sig Philippe för andra gången med en mycket kreativ och konstintresserad amerikanska, Pauline Potter, som han hade träffat 1950. Tillsammans samlade de konst med vin som tema. All denna konst ställdes ut i ett museum, Musée de Mouton, som öppnades för allmänheten 1962.

Pauline och Philippe de Rothschild planerade museet tillsammans med en arkitekt, André Conte, från Bordeaux. Själva arbetet utfördes av arbetare och hantverkare från Pauillac.

Vinkännaren och -skribenten Edmund Penning-Rowsell skriver lyriskt om museet i Mouton i sin bok ‘The Wines och Bordeaux’:

Detta är en bok om vin och inte om konst, men Moutonmuseet är säkert ett av de mest strålande små museerna i världen; väldigt genomtänkt och välarrangerat. Varje föremål vare sig en mykensk krater från 1300-talet f.Kr., Jakob II:s silverbägare, en 1400-tals tapetsvit från Rhendalen eller en gouache av Picasso alluderar på vin. Museet är underbart fritt från onödig dekoration. Även det varmt terrakottafärgade golvet bidrar till ett genomtänkt intryck. Konstföremålens placering är imponerande. Belysningen är effektfull utan att vara för iögonenfallande. Till exempel, graverade glas belyses underifrån för att få dekoren att framträda bättre.

De flesta konstföremålen samlades före de enorma prisstegringarna på konstmarknaden.

“Vi kunde omöjligt ha skaffat denna konst under senare år”, sade Philippe de Rothschild vid ett tillfälle till Edmund Penning-Rowsell.

Ett viktigt mål uppnådde Philippe de Rothschild år 1973: Château Mouton Rothschild förkunnades officiellt som Premier Cru. Det var den enda justeringen sedan 1855.

1973 var också det år då Pablo Picasso dog. En av hans målningar fanns i Musée de Mouton. 1973 överlät baron Philippe, efter att ha haft hand om samarbetet med konstnärerna i över trettio år, arbetet på baronessan Cary de Vendeuvre. Picasso hade själv sagt att de kanske skulle få använda målningen efter hans död. Baronen ville ha den just för årgång 1973. Cary de Vendeuvre kände Picassos dotter, Paloma. De träffades och allt ordnade sig.

1973: Pablo Picasso

Kvinnan som Picasso har tecknat längst till vänster är en mycket träffande illustration av Alf Henriksons definition av en bacchant: Kvinnorna spelade huvudrollen i bacchanalier. De uppträdde praktiskt taget nakna, bekransade med murgröna och med håret i alla väder, trakterande diverse musikinstrument och utstötande vilda ljud.

Picasso har åstadkommit illusion av volym och djup utan modellering, ljusdunkel och linjeperspektiv. Hans “färgfläckar” över tuschkonturerna ser slarviga ut, men det är just de som ger illusion av volym och djup: den blå färgen utanför konturerna uppfattar betraktaren som längre bort. Med de bruna penseldragen har han “modellerat” kropparna.

Jag ser bacchanten som en “reminiscens” från hans egna monumentala, klassiska kvinnor på 1920-talet.

Hur väldig Picassos vitalitet än var, gav han aldrig uttryck åt lycka, hopp eller livsglädje men väl åt obotlig oro, människans strid med naturen, hennes uppror mot sitt öde – sitt eget drama. När han är lekfull eller skämtsam, när han vill roa och behaga lyckas han sällan att bakom masken helt dölja dödens bleka ansikte.

Bacchanalen som är daterad 22.12.59 passade av två anledningar väldigt bra på Château Mouton Rothschilds vinetikett 1973: Som ‘hommage’ till Picasso året han dog och som vinetikett året Mouton Rothschild blev Premier Cru.

 

Efter 1974  finns flera utländska konstnärer representerade: amerikaner som Robert Motherwell och Andy Warhol, kanadensare som Jean-Paul Riopelle och en japan som Hisao Domoto. Denna internationella tendens avspeglade det allt större och ökande intresset för bordeauxviner och den världsomspännade succé, som Château Mouton Rothschild gjort.

1975: Andy Warhol

En bild berättar mer än tusen ord, men ändå är inte en bild nog för att beskriva den mångsidigt begåvade och mångfasetterade “baronen av Bordeaux”. Detta fotomontage, med två bilder av baron Philippe, är ett genialiskt sätt att avporträttera honom. Den högra är kanske vinproducenten Philippe, som sitter i sina penséer och den vänstra föreställer konstälskaren Philippe, som betraktar ett konstverk, som gör honom lycklig.

Det är ett ömt porträtt av Philippe de Rothschild. Det skiljer sig markant från Warhols sedvanliga stereotypier.

 

 

1961: Georges Mathieu

Etikettens målning har mer djup än vad som finns i Mathieus spontana 1950-tals “skrift”, men här finns samma virtuosa rytmik och explosiva energi. Med guld har Mathieu tecknat ett abstraherat landskap: raka rader av vinrankor i centralperspektiv, vid horisonten ett slott, en vinkällare och några träd omfamnade av den svarta natten och jorden. Den röda fläcken hjälpte mig att se. Abstraherade landskap tvingar betraktaren att fylla ut. Mathieus målning är dramatisk och dekorativ med en djupverkan som passar för det lilla formatet.

1968: Bona

Bona Tibertelli föddes i Rom 1926. Hon studerade konst i Modena, där hon kom under inflytande av de Chiricos metafysiska surrealism. Hennes morbror, konstnären Filippo de Pisis, påverkade henne under ungdomsåren. Hennes giftermål med André Pieyre de Mandiargues 1950 förde henne till Paris, där hon kom i kontakt med surrealisternas och det intellektuella avant-gardets elit – André Breton, Francis Ponge, Jean Paulhan. I det sällskapet blomstrade hennes begåvning upp. Hon lekte med proportioner och blandade organiska och oorganiska former med varandra på ett sätt som var lätt att känna igen som hennes: alrunans rötter som jättelika människogestalter. Hennes utställning i Paris rönte stor uppskattning från de ledande surrealisterna. 1958 reste hon till Mexico för en längre period, där hennes måleri blev mer abstrakt.

1968 års etikett är typisk för hennes tidigare måleri, som hämtar näring ur det undermedvetna. Det behövs både han- och honkön för att vinrankan ska bära frukt. Detta symboliseras av baggen och  urmodern i form av en vinstock. De fyra grundelementen har Bona målat i underbart vackra nyanser av brunt, blått, rött och guld. Den bruna jorden, det blå vattnet, den röda lågan och genomskinliga, i guld skiftande luften bildar en harmonisk helhet. Det eleganta och dekorativa behöver inte vara stumt.

1969: Miró

Etiketten pryds av en som jag uppfattar typisk Miró-målning: Med en begränsad palett har han målat den kraftfulla, röda, tunga “fläcken” och de svarta fantasifigurerna på en enfärgad bakgrund, som är själva vinetiketten. Gult och blått finns mycket sparsamt.

Miró kastar skenbart vårdslöst ut sina linjer och fläckar på duken, obekymrad om deras inbördes förhållanden eller krav på rumslighet och djupverkan. Det är en drömvärld skildrad av en teknikens mästare.

Vad är det i en tavla av Miró som verkar så emotståndligt gripande på betraktaren? Hur kan vi förklara den förtrollning som Mirós målningar utstrålar? Han omskapar inte måleriet, han uppfinner det som den ursprungliga människan och barnet gör. Hans symboler påminner om den förhistoriska människans grottristningar. Han talar inte ett språk som används i vår tid, men vår tid är i alla fall tacksam mot honom för att han talar ett språk som den har glömt men ändå längtar efter: Det outsägligas, det overkligas, spirandets och skapelsemorgonens poetiska språk.

Det är väl detta som gör att jag mår bra när jag ser på en Miró-målning.

Det är inte enbart glädje, för målningarna rymmer även skräck och hänryckning, ja, alla aspekter av livet. Det blir dramatiskt.

Trots det lilla formatet har målningen något monumentalt över sig. Det finns en dramatisk kontrast mellan den stora, saftiga tomatröda “fläcken” och de svarta, avlånga, krälande fantasidjuren. Här har vi glädje, skräck och det dionysiska; den röda, saftiga druvan – ja, livets formel.

 

I nästa post skriver jag om konstsamlaren Philippe och analyserar bland andra etiketten 1973: Pablo Picasso.

Mouton Rothschild-etiketten hade funnit sin slutgiltiga form. Kontraktet mellan varje konstnär och Philippe de Rothschild tillät båda parterna viss självständighet. På en rektangulär yta (bredd 100 mm, höjd 42 mm) fick konstnären måla vad han ville med vin eller baggen som tema. Det skulle helst vara färgrikt som kontrast till det mörka vinet och skriften med svart och guld. Baron Philippe hade å andra sidan full frihet att förkasta varje konstnärlig idé, som inte var förenlig med Mouton Rothschild-stilen.

 

1957: André Masson

Efter en kort kubistisk period blev André Masson en tidig anhängare av surrealismen. Masson bröt med surrealisterna 1928 efter ett gräl med André Breton. Massons måleri hämtar näring från uråldriga och sällsamma myter.

Det första som slår mig är det serpentinlikt livliga linjespelet som ger ett intryck av festivitas. Det är ju en vingård med vinrankor och druvklasar. Till vänster ser jag en luta. En människogestalt ligger på marken. Färgskalan, det ockragula och -bruna samt svarta, förekom  under den syntetiska kubismen.

För 1957 års etikett valde Masson att dramatisera berusningen i ett verk där den levande vinrankans grenar sammanblandas med människokroppens konturer i firandet av den absoluta tillfredsställelsen: Den berusade sover  i vingården.

De ockragula linjerna i Massons originalgouache har blivit guld i vinetiketten, antagligen för att bättre harmoniera med baggeemblemet i guld. Målningen är dekorativ och passar för det lilla formatet.

 

 

1958: Salvador Dalí

Philippe de Rothschild ansåg att Dalí tog uppdraget som ett skämt.

Dalí har tecknat med svart tusch en mycket sensuell krullig, ullig bagge med guldinramning. Dalís måleri bygger på kontrastverkan. Här har vi en “barnteckning” utförd med teknisk briljans av en mästare.

Kanske ville Dalí avdramatisera det upphaussade Château Mouton Rothschild med denna avväpnande “barnteckning”. Det uppstår en livgivande kontrast mellan hans teckning och de två gyllene heraldiska baggarna. Det ytligt visuella intrycket är att teckningen harmonierar med etikettens sirliga skrift i guld och svart. Dalí har skickligt signerat i baggens ull.

 

 

1960: Jacques Villon

Från 1911 blev Villons ateljé mötesplatsen för kubister som Gleizes, Metzinger, Léger och Picabia. De utbytte idéer och diskuterade matematiska och geometriska problem. Villon utvecklade för dem sin teori att man skulle se motiven som pyramider enligt Leonardo da Vincis princip: “Ett föremål och dess olika delar möter  oss i en pyramid, vars spets ligger i vårt öga, medan basen befinner sig i föremålet.” Villon föreslog under dessa möten namnet ‘Section d’Or’, gyllene snittet. Utställnigen ‘Section d’Or’ år 1912 möttes av kritiken med oförståelse och misstro, men hade en oerhörd framgång i avant-gardistiska kretsar i Frankrike och utomlands.

Villon ville bygga upp ett nät av rumsrelationer i geometriskt abstrakta proportioner, i vilka föremålet fångas upp och armeras. Han ägnade stor uppmärksamhet åt ljuset, delade metodiskt upp sina dukar och byggde upp färgplan i enlighet med färgkretsens lagar.

Villon skapade en egen syntes av fauvism och kubism, som 1960 års etikett är ett exempel på. Det som är guld i etiketten var brunt i originalskissen. Den bruna nyansen harmonierar bättre med det orangeröda än guldet. Villon har här kontrasterat fåglarnas rörelse mot vinrankornas statiska geometri. Det blir lyriskt med hans utsökta “franska färger”. Motivets rumslighet kommer bättre till sin rätt i originalgouachen som är större.

Carlu-etiketten tillhör inte den nuvarande (1946 och ff) serien med konstnärsetiketter.

Jean Carlu föddes år 1900 i en arkitektfamilj i Paris. Hans bror Jacques hade ritat Palais de Chaillot. Efter en kort tid vid École des Beaux-Arts specialiserade han sig, hans genre blev affischkonsten. År 1918 valdes han till årets formgivare i Frankrike. Han var en av de första som insåg värdet av rena linjer och starka färger, när det gällde att pränta in ett varumärke hos den köpande allmänheten.

Jag ser Carlu-etiketten som ett porträtt av den unge Philippe de Rothschild. Där finns hans rötter i form av de fem Rothschild-pilarna med alla pilspetsarna pekande uppåt, utåt, men pilskaftet längst till höger saknar bas. Den är Mouton Rothschild-grenen, här representerad av Philippe i form av en bagge. Baggen ser mycket bestämd ut. Förutom att Väduren är Philippes stjärntecken passar den att symbolisera honom redan 1924; han var beredd att stångas mot mycket. Vinkällaren, ‘le chai’, binder samman baggen med pilarna. Det omvälvande årtalet 1924 med därtill hörande text ingår också i denna eleganta kubistiska komposition. Själva bakgrunden består av sex rektangulära fält, där de ockragula ger stadga åt kompositionen. De övriga två grundfärgerna, guld och olika ockrabruna nyanser i rena, klara geometriska ytor bildar en välbalanserad enhet. Just detta var Carlus styrka.

Ett lyckat exempel på kubismens inflytande på affischkonsten.

Om Philippes utveckling till konstkännare

Som vuxen fick Philippe bra kontakt med sin far, som skrev sina pjäser och umgicks med författare, konstnärer och skådespelare. Faderns soaréer var ‘the talk of the town’. Philippe deltog inte enbart i soaréer utan också i styrelsesammanträden för ‘Fondation Curie’ och planeringsmöten med arkitekter, som skulle rita faderns teater i Montmartre.

Jag citerar Philippe:

Det fanns tre arkitekter i rummet, den yngsta och mest lysande av dem talade enbart i teckningar, när han gjorde kolskisser på enorma  pappersark. Han måste vara den berömde Charles Siclis. Efter sammanträdet frågade jag, om jag fick hälsa på honom på hans arkitektkontor. ‘Kom när ni vill’, sade han. Jag hälsade inte bara på utan nästan flyttade in i hans kontor. Jag ville lära mig läsa ritningar och förstå skala. För första gången kände jag att jag fick jag riktig undervisning. Jag lärde mig att se.

Siclis ritade en ny vinkällare i Mouton och ett hus på Atlantkusten för Philippe de Rothschild. Den nya vinkällaren var nödvändig för att man skulle kunna lösa de lagringsproblem, som uppstod i samband med den nya slottstappningen av vinet.

Mellan 1928 och 1934 genomgick Mouton Rothschild-etiketten ett antal justeringar. 1929 uppstod emblemet med två upprättstående baggar, ‘Rams Rampant’, som fortfarande finns på etiketten. Emblemet skapades för Philippe. Han använde det på brevpapper, matsedlar, ja, överallt där det gick. Baggarna förbryllade vissa vinproducenter: Var det en fruktbarhetsrit? Nej, det är en del av Rothschilds vapensköld. Kanske hade det något med ‘Mouton’ att göra (‘mouton’ = får). Alla hade de fel. Väduren är Philippe de Rothschilds stjärntecken. Och Mouton har ingenting med får att göra, det är en förvrängning av det gamla franska ordet ‘mothon’, som betydde kulle.

1934 började man skriva ut antalet producerade flaskor på etiketten. Samma år förekom ägarens namnteckning för första gången på etiketten. Allt detta förblev oförändrat till 1944, med fyra anmärkningsvärda undantag: 1938, 1939, 1940 och 1941 års etiketter blev osignerade.

Vinet buteljeras tre år efter skörden och dessa årgångar borde ha blivit signerade mellan åren 1941 och 1944, men då var Philippe de Rothschild antingen i Vichyregimens fängelse eller med de fria franska styrkorna i England.  

1944 landade han i Normandie med de fria franska styrkorna. 1945, när Philippe var hemma igen och huset var befriat från tyskarna, bestämde han att årgången skulle ägnas krigsslutet – ‘l’Année de la Victoire’, segerns år med en illustrerad övre del på etiketten.

Philippe de Rothschild, som hade många vänner inom konstnärsledet, utvecklades till en omdömesgill kännare av modern konst. Detta ledde till hans mest berömda initiativ: Konstnärsetiketterna.

Det som hade varit en ’engångs idé’ kom att bli en tradition: Från 1946 och framåt skulle en betydande samtida konstnär få uppdraget att illustrera etiketten med ett originalverk.

Från 1946 till 1954 vände sig Philippe de Rothschild enbart  till konstnärer, som också var hans personliga vänner – Jean Hugo, Jean Cocteau, Arnulf, Léonor Fini. 1955 började en ny utveckling: Den store Georges Braque gick med på att ge form åt en etikett. I hans spår följde flera andra internationellt kända konstnärer: Dali 1958, Miró 1969, Chagall 1970. Men den djärve baronen gav uppdraget även till konstnärer som inte var så kända för den stora allmänheten.