All posts by liisa739

Mouton Rothschild

Konst i Château Mouton Rothschilds vinetiketter – del 2

4 Comments

Carlu-etiketten tillhör inte den nuvarande (1946 och ff) serien med konstnärsetiketter.

Jean Carlu föddes år 1900 i en arkitektfamilj i Paris. Hans bror Jacques hade ritat Palais de Chaillot. Efter en kort tid vid École des Beaux-Arts specialiserade han sig, hans genre blev affischkonsten. År 1918 valdes han till årets formgivare i Frankrike. Han var en av de första som insåg värdet av rena linjer och starka färger, när det gällde att pränta in ett varumärke hos den köpande allmänheten.

Jag ser Carlu-etiketten som ett porträtt av den unge Philippe de Rothschild. Där finns hans rötter i form av de fem Rothschild-pilarna med alla pilspetsarna pekande uppåt, utåt, men pilskaftet längst till höger saknar bas. Den är Mouton Rothschild-grenen, här representerad av Philippe i form av en bagge. Baggen ser mycket bestämd ut. Förutom att Väduren är Philippes stjärntecken passar den att symbolisera honom redan 1924; han var beredd att stångas mot mycket. Vinkällaren, ‘le chai’, binder samman baggen med pilarna. Det omvälvande årtalet 1924 med därtill hörande text ingår också i denna eleganta kubistiska komposition. Själva bakgrunden består av sex rektangulära fält, där de ockragula ger stadga åt kompositionen. De övriga två grundfärgerna, guld och olika ockrabruna nyanser i rena, klara geometriska ytor bildar en välbalanserad enhet. Just detta var Carlus styrka.

Ett lyckat exempel på kubismens inflytande på affischkonsten.

01_1

Om Philippes utveckling till konstkännare

Som vuxen fick Philippe bra kontakt med sin far, som skrev sina pjäser och umgicks med författare, konstnärer och skådespelare. Faderns soaréer var ‘the talk of the town’. Philippe deltog inte enbart i soaréer utan också i styrelsesammanträden för ‘Fondation Curie’ och planeringsmöten med arkitekter, som skulle rita faderns teater i Montmartre.

Jag citerar Philippe:

Det fanns tre arkitekter i rummet, den yngsta och mest lysande av dem talade enbart i teckningar, när han gjorde kolskisser på enorma  pappersark. Han måste vara den berömde Charles Siclis. Efter sammanträdet frågade jag, om jag fick hälsa på honom på hans arkitektkontor. ‘Kom när ni vill’, sade han. Jag hälsade inte bara på utan nästan flyttade in i hans kontor. Jag ville lära mig läsa ritningar och förstå skala. För första gången kände jag att jag fick jag riktig undervisning. Jag lärde mig att se.

Siclis ritade en ny vinkällare i Mouton och ett hus på Atlantkusten för Philippe de Rothschild. Den nya vinkällaren var nödvändig för att man skulle kunna lösa de lagringsproblem, som uppstod i samband med den nya slottstappningen av vinet.

Mellan 1928 och 1934 genomgick Mouton Rothschild-etiketten ett antal justeringar. 1929 uppstod emblemet med två upprättstående baggar, ‘Rams Rampant’, som fortfarande finns på etiketten. Emblemet skapades för Philippe. Han använde det på brevpapper, matsedlar, ja, överallt där det gick. Baggarna förbryllade vissa vinproducenter: Var det en fruktbarhetsrit? Nej, det är en del av Rothschilds vapensköld. Kanske hade det något med ‘Mouton’ att göra (‘mouton’ = får). Alla hade de fel. Väduren är Philippe de Rothschilds stjärntecken. Och Mouton har ingenting med får att göra, det är en förvrängning av det gamla franska ordet ‘mothon’, som betydde kulle.

MR1934

1934 började man skriva ut antalet producerade flaskor på etiketten. Samma år förekom ägarens namnteckning för första gången på etiketten. Allt detta förblev oförändrat till 1944, med fyra anmärkningsvärda undantag: 1938, 1939, 1940 och 1941 års etiketter blev osignerade.

MR1939

Vinet buteljeras tre år efter skörden och dessa årgångar borde ha blivit signerade mellan åren 1941 och 1944, men då var Philippe de Rothschild antingen i Vichyregimens fängelse eller med de fria franska styrkorna i England.  

1944 landade han i Normandie med de fria franska styrkorna. 1945, när Philippe var hemma igen och huset var befriat från tyskarna, bestämde han att årgången skulle ägnas krigsslutet – ‘l’Année de la Victoire’, segerns år med en illustrerad övre del på etiketten.

MR1945

Philippe de Rothschild, som hade många vänner inom konstnärsledet, utvecklades till en omdömesgill kännare av modern konst. Detta ledde till hans mest berömda initiativ: Konstnärsetiketterna.

Det som hade varit en ’engångs idé’ kom att bli en tradition: Från 1946 och framåt skulle en betydande samtida konstnär få uppdraget att illustrera etiketten med ett originalverk.

Från 1946 till 1954 vände sig Philippe de Rothschild enbart  till konstnärer, som också var hans personliga vänner – Jean Hugo, Jean Cocteau, Arnulf, Léonor Fini. 1955 började en ny utveckling: Den store Georges Braque gick med på att ge form åt en etikett. I hans spår följde flera andra internationellt kända konstnärer: Dali 1958, Miró 1969, Chagall 1970. Men den djärve baronen gav uppdraget även till konstnärer som inte var så kända för den stora allmänheten.

03_1

Mouton Rothschild

Konst i Château Mouton Rothschilds vinetiketter

2 Comments

1988, året när Philippe de Rothschild dog, skrev jag en proseminarieuppsats ‘Konst i Château Mouton Rothschilds vinetiketter’ i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Eftersom så många under årens lopp visat intresse för ämnet publicerar jag nu valda delar av uppsatsen som följetong på min blogg.

Först följer en presentation av “baronen av Bordeaux” för att kunna besvara frågan: Varför konst i vinetiketter? Sedan analyserar jag tio etiketter, som jag funnit intressanta.

Den unge Philippe

Philippe de Rothschild påstår i sin självbiografi, som Joan Littlewood har skrivit, att han inte föddes med en silversked i munnen, för han hade en väldigt sträng skotsk barnsköterska. Han föddes  den 13 april 1902 i Paris i en av Frankrikes rikaste familjer – en gren av släkten de Rothschild, som var intresserad av konst och teater: Fadern Henri hade ärvt Latour-pasteller och arton målningar av Chardin. Han var läkare, men utövade aldrig yrket. Däremot skrev han under pseudonym pjäser om läkare.

Som fjortonåring sändes Philippe till en skola i Bordeaux.

Så här beskriver Philippe sitt första möte med Mouton Rothschild:

Ett händelselöst veckoslut år 1918 bestämde jag mig för att resa till farmors gods, Mouton, i Pauillac, sextio kilometer från Bordeaux. Tågresan var inte speciellt inspirerande. Men så småningom lade jag märke till raka rader av vinrankor. Vilket hantverk! Var fanns Mouton?

På stationen fick jag syn på några leende figurer som väntade på någon. Kunde det vara på mig?

Han fick träffa dem alla: baron de Miollis, som var farmors representant; Gustave Bonnefous, maître de chai, källarmästaren; och Émile Gerbaud, tunnbindaren samt en grupp karlar med grova händer, i blåställ och träskor. Där fanns också kokerskan Merilda, en mycket ståtlig, vacker kvinna med sin lilla dotter Odette.

“Välkommen, unge monsieur”, sade den gamle baronen de Miollis.

“Har ni tagit ut en flaska av det bästa, monsieur Bonnefous?” frågade Merilda.

Att bli så vänligt bemött av människor jag aldrig tidigare träffat! Och maten! Jag hade aldrig tidigare fått smaka varken lök eller vitlök. Vitlöksdoften fyllde hela rummet, när Merilda lyfte på locket …

Den kvällen drack jag vin för första gången. Hemma var det förbjudet. Min far Henri drack Évian-mineralvatten. Rostbiff och ett vin som doftade violer! Jag var berusad.

“På morgonen skall Ni besöka källaren – le chai.” Såsom ordet uttalades lät det som om det var fråga om ett heligt tempel. Dessa mörka främlingar kunde dyrka vad som helst.

Starka, positiva barn- och ungdomsupplevelser spelar säkert en avgörande roll för våra framtida val.

Med tiden märkte Philippe att det inte stod riktigt rätt till på Mouton. När han ville träffa sin far angående Mouton fick han fem minuter.

Den unge Philippe sade till fadern: “Mouton är en skamfläck för oss. Vi Rothschilds förutsätts vara bra på att få saker och ting att rulla.”

Fadern skyllde ifrån sig, farmor ägde stället. Men besöket var inte förgäves. Farmor Thérèse var beredd att låta skriva Mouton på sonen medan hon levde för att kringgå arvsskatt.

Faderns advokat meddelade: “Ni är tjugo år nu. Mina lyckönskningar! Det är inte ofta en yngling vid tjugo år får visa vad han duger till. Med tanke på Er uppenbara dragning till Mouton och skall vi kalla det Era ledarinstinkter, har Er far bestämt att överlåta Moutons ledning åt Er.” Den unge Philippe accepterade på ett villkor; att han fick bestämma utan att konsultera någon. Det gick fadern med på. Den unge Rothschild tog nattåget från Paris till Pauillac. Livet börjar vid tjugo, tänkte han.

Den unge vinproducenten Philippe de Rothschild

År 1922 var det mesta på Mouton ännu som det hade varit på 1800-talet.

Philippe satte igång arbetet övertygad om att hans framtid låg i vinet. Han var också övertygad om den enorma potential Mouton ägde. Han började renovera vingården, införde ny teknik och valde medarbetare som kunde sitt yrke.

Idag anser vi det vara självklart att klassificerade bordeaux-viner är slottstappade, ‘mis en bouteille au château’. Det har vi Philippe de Rothschild att tacka för, men så var inte fallet före årgången 1924.

Philippe tänkte: “Varför skicka iväg och sälja vinet till vinhandlarna, när det är som mest sårbart? Jag vill vara säker på att det fortfarande är mitt vin som bär min etikett.”

Årgången 1924 blev en vändpunkt: Hela skörden tappades på flaska på Mouton Rothschild.

Den nya procedurens betydelse erkändes relativt snart av de fyra premier cru-gårdarna – Lafite, Latour, Haut-Brion och Margaux. Mest motstånd mötte Philippe från släktingarna på Lafite.

Det fanns andra problem: Den nya uppfinningen, cocktail. Det var inte ‘inne’ att dricka vin på 1920-talet. Folk drack whisky även till maten. Vinetiketterna var fula, gammalmodiga och tråkiga. Allt detta tänkte Philippe ändra på.

Philippe tänkte: Inte enbart att mina 24:or ska vara buteljerade 1927 på Mouton, men jag ska ge dem ett nytt utseende. Jag är trött på att se Mouton gå ut dåligt klädd i 1800-talsetiketten utan någon som helst design och färg. Min första etikett borde vara någonting speciellt! Varför inte det senaste, varför inte kubism!

Jean Carlu var berömd för att ha infört kubismen i reklamkonsten. Man kunde se hans verk på alla plank i Paris. Precis den rätte mannen!

Carlu sände sitt förslag och Philippe var begeistrad. När årgången 1924 lanserades 1927,  så fångade den mångfärgade Carlu-etiketten allas blickar. Den kom att användas även för årgångarna 1925 och 1926.

01_1

Jag börjar nästa post med en analys av Carlu-etiketten, sedan skriver jag lite mera om konstkännaren Philippe, innan jag fortsätter analysen av andra etiketter.

 

Piemonte

Vietti viettelee viineillään Vietti förför med sina viner

1 Comment

1986 skrev Jancis Robinson i sin guide om olika druvsorter, Druvor och viner:

Barbera är en av världens mest odlade druvsorter. Den skulle må bra av bättre anseende. Till skillnad från andra vitt spridda varieteter har Barbera möjligheter att förädlas, dock enbart i svalare områden. När Barbera är som bäst, i nordvästra Italien, kan den ge viner som verkligen är spännande i sin kombination av djup purpur med en nästan chockrosa rand, hög syra, fyllig fruktighet och knastertorr smak.

Stora mängder Barbera görs till vin utanför DOC-reglerna och dricks som enkla vini di tavola eller vackrare uttryckt Barbera contadino (bonde), vilket jag överlycklig efter en lång dags färd mot södra Barolo äntligen fick till min spaghetti bolognese på en anspråkslös restaurang i Asti. Enkel Barbera är till för att skölja ned det dagliga brödet.

Det anseende för druvsorten Barbera som Jancis Robinson efterlyste för trettio år sedan har den nu fått i Piemonte. Med nyvunnen inspiration har piemontesiska topproducenter skapat otroligt högklassiga viner av druvsorten Barbera, av vilka elva stycken har av Gambero Rosso 2015 förärats med Tre Bicchieri (sammanlagt fick 423 viner av 20 000 dessa ‘tre glas’). I Piemonte-avsnittets inledning uttrycker man sin belåtenhet med att denna viktiga piemontesiska druvsort fått den uppmärksamhet som den förtjänar.

En av producenterna som länge trott på Barberas möjligheter är Vietti.

vietti

2015 skriver Gambero Rosso: Både vinet och egendomen är nationellt och internationellt erkända som måttstock för den italienska vinmakarkonstens kvalitet och finess.

Vinhuset Viettis anor i Piemonte går tillbaka till 1800-talet. 1919 startade Mario Vietti vinframställning under eget namn.

Från och med 1952 fortsatte Alfredo Currado, gift med Marios dotter Luciana, sin svärfars arbete. Idag leds familjeföretaget av svärsonen Mario Cordero och sonen Luca Currado. Luca’s hustru Elena Penna sköter marknadsföring och PR.

DSC01365

Trots sitt unika anseende har Vietti velat expandera för att bli ännu bättre. Man har nyligen utökat de 35 hektaren i Castiglione Falletto i hjärtat av Barolo med två, i vingårdarna Brunate och Villero, till 37 hektar.

20151208_141909

På 1930-talet ryckte Mario Vietti upp stockar av Nebbiolo och planterade Barbera i stället till omgivningens stora förundran. Idag har Vietti fem olika Barbera-viner.

Alfredo Currado var bland de första i att starta framställning av ‘single vineyard’ Barolo, som Brunate, Rocche och Villero. Detta ansågs som mycket radikalt då. Han har även gjort en stor insats i återupplivandet av den lokala vitvinsdruvan Arneis i Roero.

Philippe de Rothschild anses vara etikettkonstens banbrytare. På samma sätt föddes idén av Viettis konstnärsetiketter tillsammans med bekanta konstnärer vid glas av utsökt vin.

Sedan 1970-talet har lokala och internationella konstnärer skapat konst för etiketterna. 1996 ställdes hela etikettsamlingen ut på MoMA i New York. Etiketten är numera den samma för alla andra viner utom för Barolo Riserva Villero, som gjörs enbart under speciellt goda år och då enbart några tusen flaskor. Man startade med konstnärsetiketterna 1974, i början för olika Barolo, Barbaresco och Nebbiolo, men från och med 1989 (årgången 1982) enbart för Villero. 10 olika konstnärer har skapat etikettkonst för Villero, ‘single vineyard’, senast en kinesisk konstnär. Denna årgång 2007 valdes av Gambero Rosso 2015 som årets rödvin ‘The Red of the Year’.

Jag har nyligen provat några av Viettis otroligt eleganta, välgjorda, balanserade viner.

2011 Barbera d’Asti La Crena

DSC01381

Druvorna kommer från  den tre hektar stora ‘single vineyard’-vingården La Crena i Agliano d’Asti. Vinstockarna planterades 1932, med andra ord är de snart 84 år gamla. Därav följer en liten, koncentrerad skörd, cirka 20hl/ha, som omsatt i flaskor är 10 800 samt 120 magnum. Efter den malolaktiska jäsningen har vinet fått mogna 16 månader i ekfat (kombination av fransk och slavonsk), sedan vilat i ståltank innan det ofiltrerat tappades på flaska.

Förväntningarna var höga! Hurdant var då vinet?

Redan kontrasten mellan den täta, djupt purpurröda färgen och den tydliga chockrosa randen är en intressant visuell upplevelse.

Näsan förnimmer elegant, koncentrerad, mustig fruktighet med inslag av körsbär, kryddor och tobak, som följs av rostade toner.

Den intensivt rika, fylliga smaken följer doften och balanseras av Barberas eleganta syrlighet med välintegrerad fatton. Eftersmaken är lång och delikat.

(Två röda glas i Gambero Rosso 2015)

Vinet passar till grytor, pasta (gärna tomatbaserad) och kyckling med smakrika såser, även till grillat kött och lagrade ostar. Jag har avnjutit vinet till lammkotletter. Utmärkt!

I Viettis portfolio ingår 16 olika viner: Fem är gjorda av druvsorten Barbera och hela åtta stycken av Nebbiolo, en Langhe Nebbiolo och en Barbaresco, de resterande sex är Barolo. Enligt Gambero Rosso 2015 är alla sex delikata med Villero Riserva som den absoluta cloun.

Druvorna till Langhe Nebbiolo Perbacco kommer från vingårdar i Castiglione Falletto och Novello medan druvorna till Barolo Castiglione kommer därutöver från Barolo och Monforte d’Alba. Vinstockarna är mellan 7 och 35 år gamla och man tar ut 35hl/ha. Alla parceller vinifieras och lagras separat. Vinet för Perbacco väljs ut under det tredje året av viner som är färdiga att konsumeras utan längre lagring. Castiglione blandas i ståltank 8 månader före buteljering.

DSC01402

Unga Nebbiolo-viner mår bra av dekantering. Jag serverade vinerna ur stora Pinot Noir-glas.

2012 Nebbiolo Perbacco

DSC01387

Ung, tät, mörk Nebbiolo-färg.

Elegant, ung doft av mörka bär, torkade rosor, kryddor, aningen pomerans och kanel, fatton.

Medelfyllig, ren, fruktig, balanserad smak, som sträv sammet.

Vinet är fullt njutbart, men ännu ungt. Lägg gärna ned några flaskor i källaren och prova med jämna mellanrum.

(Två svarta glas i Gambero Rosso 2015)

 

2010 Barolo Castiglione

DSC01371

En elegant, balanserad klassisk helhet med mjuk textur, inslag av blommor och kryddor, mogna silkiga tanniner.

En fantastiskt fin årgång av en topproducent.

(Två svarta glas i Gambero Rosso 2015)

Vårt renkött är ett umärkt val till Nebbiolo antingen som carpaccio eller som helstekt ytterfilé!

149

Viettis viner kostar lite mer, men de är väl värda varenda satsade euro.  Barbera d’Asti La Crena och Nebbiolo Perbacco finns i Alkos beställningssortiment och Perbacco även i Systembolagets vanliga sortiment.

Kartans källa: Decanter November 2015

Rhône

Vilt kräva dessa drycker

2 Comments

I år väntade och väntade vi på sommaren, den kom i augusti och i september. Nu äntligen mättade av solstrålar ser vi fram emot höstens fröjder med svamp och vilt.

De röda vinerna från Rhône är ett välbeprövat val till älg, hjort och rådjur. Det finns en mängd av olika vinstilar: Från de norra Syrah-baserade appellationerna till de södra med Grenache, Syrah, Cinsault, Mourvèdre och ytterligare nio möjliga för Châteauneuf-du-Pape.

Rhônevinerna har aldrig varit bättre än idag. Med hjälp av de moderna framställningmetoderna åstadkommer man rena, balanserat fruktiga viner. Inom den vanligaste appellationen Côtes du Rhône ryms stora skillnader i kvalitet och stil. Côtes du Rhône-Villages är kvalitetsmässigt ett markant steg uppåt, här kan man hitta några av Frankrikes mest prisvärda viner. Kvalitetsförbättringen märks mest i de enklare appellationerna: St-Joseph, Crozes-Hermitage och Côtes du Rhône-Villages, vars karaktär idag är långt ifrån gångna decenniers rustikt charkuterirökiga stil. De stora producenternas klassiska appellationer, Côte-Rôtie, Hermitage, Cornas och Châteauneuf-du-Pape har alltid varit högklassiga med djup och längd som mognar till en långlivad harmoni.

Jag fick en riktig aha-upplevelse när jag nyligen hade möjlighet att prova olika norra och södra appellationer av producenten Gabriel Meffre.

Maison Gabriel Meffre grundades 1936 och idag med 80 års erfarenhet av vinodling, produktion och vinhandel kombinerad med modern know-how som inbegriper miljömedvetenhet avser man att tillverka rena, moderna, gastronomiska viner med lagringspotential.

Att man lyckats, kan jag intyga efter att ha provat fyra olika appellationer i Laurus-serien, 2012 Crozes-Hermitage, 2013 Côtes du Rhône-Villages, 2012 Côte-Rôtie och 2011 Châteauneuf-du Pape under ledning av Anthony Taylor från vinhuset.

20150909_164929

Namnet Laurus och etikettbildernas motiv härstammar från antiken, vingårdarna i Rhônedalen anlades ju redan under romartiden.

DSC01338

Laurus syftar på lagerkrans, ett utmärkelsetecken med anor från romarrikets glansdagar. Här handlar det om ‘terroir’ och dess excellens. Inom varje appellation väljer man druvor från olika vingårdslotter för bästa balans mellan struktur och fruktighet i den slutgiltiga produkten. Laurus-vinerna kommer från gamla vinstockar med lågt skördeuttag och resultatet blir koncentrerade viner. Den sista finishen sker i 275 liters Laurus-ekfat, tiden och andelen nya fat varierar förstås från appellation till appellation.

Tallinn 006

I Alkos sortiment finns 2012 Laurus Côte-Rôtie, ett otroligt elegant, fylligt vin med komplexitet och harmonisk balans mellan kryddig fruktighet av körsbär, tanniner och mineraler; inslag av lakrits, milda svarta oliver, ceder och kinesiskt bläck. Lång, gomsmekande eftersmak. Redan njutbart men håller ytterligare tolv år!

Tallinn 007

Etiketten pryds av den romerska gudinnan Tutela, hemmets och skördens beskyddare.

 

Tallinn 004

Flaskan ligger i en trälåda, kanske en julklapp till älgjägaren.

Laurus-seriens Crozes-Hermitage och Côte du Rhône-Villages ingår i restaurangsortimentet.

I Alkos sortiment finns även 2014 Inné Châteauneuf-du-Pape, ett ekologiskt vin av samma producent.

Ett ungt, mustigt vin med ren, elegant komplexitet, bra balans mellan de unga fruktsyrorna och tanninerna; inslag av kryddighet, ton av plommon och tranbärssylt. Otroligt att en så ung Châteauneuf-du-Pape är redan så tillgänglig, men vinet mår bra av dekantering.

Att öppna två, tre flaskor Rhônevin, prova dem och sedan äta en viltgryta eller en viltpaté till är början på ett äventyr. Fortsätt gärna med några ostar. Alla rödviner passar inte till Cheddar, Grana Padano och Pont l’Evêque, men Rhônevinerna gör det.

Bon appétit!

 

Champagne

Femme de Champagne – inkarnationen av ‘girl power’

När Carol Duval-Leroy 1991 blev änka, antog hon utmaningen att själv driva det familjeägda champagnehuset Duval-Leroy med anor från 1859. Hon gjorde som andra änkor framgångsrikt gjort före henne i Champagnes historia.

Det var inte så lätt i början, årgångarna 1991-1994 var inte precis strålande i Champagne och det rådde lågkonjunktur.

Huset Duval-Leroy’s huvudkontor och källare ligger i Vertus, en av de bästa Premier Cru-byarna, i södra delen av Côte des Blancs.  

Idag äger huset 200 hektar, som motsvarar en tredjedel av druvbehovet. Man har vingårdar i alla Grand Cru-byar i Côte des Blancs och även i de ‘stora’ byarna i Montagne de Reims. 40 % av de egna vingårdarna ligger i Premier Cru- och Grand Cru-byar.

Ett kvartssekels idogt, beslutsamt entreprenörskap har gett resultat. 2007 blev Carol Duval-Leroy vald som första kvinna i ledningen av AVC, Association Viticole Champenoise. Redan 1991 anställde hon en kvinnlig oenolog, Sandrine Logette, som kvalitetschef. Idag heter hon Sandrine Logette-Jardin och är husets chefsvinmakare, mig veterligen den enda i sitt slag i Champagne. Man har lyckats höja kvaliteten, volymerna och imagen.

Duval-Leroy är en av de mest miljömedvetna av de stora producenterna.

2010 lanserade man Brut Organic NV, en Ecocert-certifierad ekologisk NV champagne. I början var den en Blanc de Noirs men i dag ingår 30% Chardonnay i cuvéen. Vinet ligger tre år ‘sur lattes’ på jästfällningen och får en låg dosage av 8 g/l. Denna Brut Organic är aningen dyrare än den vanliga NV:n, men kvalitetsmässigt får man mera valuta för pengarna.

I en serie terroir-champagner ingår bland andra, en ‘single-vineyard’– Blanc de Blancs, Clos des Bouveries.

Vingården på 3,5 hektar ligger på 135-165 meter över havsytan på Vertus’ östliga sluttningar. Jordmånen är kalksten uppblandat med flinta.  Vinets delvisa jäsning på fat bidrar till eleganta träaromer (‘fine woody notes’, ‘des notes boisées’) och delvisa jäsning i ståltank ger rena mineraltoner.  

Jag hade nöjet att prova 2005 Authentis Clos des Bouveries tillsammans med andra single-vineyard-champagner i mars 2015.

Doften var elegant, nyanserad med inslag av äpplen, citrus, brioche och mineral. Smaken var friskt komplex, harmonisk, fjäderlätt med inslag äpplen, honung, mineral och kex. Lång, god eftersmak kryddat med diskreta träaromer.

Carol-Duval-Leroy

Carol Duval-Leroy och Sandrine Logette-Jardin vill skapa eleganta, feminina, Chardonnay-dominerade champagner. Symbolen av denna professionella perfektion är Femme de Champagne.

champagne0715-hd-sandrine-logette

Man har gjort denna exklusiva champagne endast under exceptionellt goda år, 1990, 1995, 1996 och 2000 och då enbart av druvor från Grand Cru-vingårdar, Chardonnay från Côte des Blancs och Pinot Noir från Montagne de Reims.

Jag har nyligen provat 2000 Femme de Champagne som är nästan Blanc de Blancs med endast 5 % Pinot Noir. 25 % av vinet jäser i ekfat.  Efter andra jäsningen ligger vinet i 10 år ‘sur lattes’ på jästfällningen.

crayeres_(4)

Färgen var ljust skimrande gyllengul. Den eleganta, fruktiga, nyanserade doften hade inslag av mogna vinteräpplen, subtila honungstoner och antydan till brioche. Den komplexa, balanserade smakens syror var gomsmekande lena och bildade en underbar harmoni med frukt, mousse, mineral och brioche. Den kvardröjande eftersmaken var himmelskt god.

20150912_191603

Livet kändes ljuvt!

I maj på Grand Champagne Helsinki 2015 provade jag den stora årgången 1996, den var fulländad! Årgången 2000 är på god väg, de blommigt fruktiga Chardonnay-aromerna har börjat utvecklas mot brioche.

Mitt råd är att köpa två flaskor: Den ena för att njutas nu och den andra för att lagras i källaren ännu under några år. 2000 Femme de Champagne finns i Alkos beställningssortiment och på hyllan i t.ex. Södra Esplanadens butik till ett facilt pris jämfört med andra prestigechampagner.

 

 

 

 

 

 

 

Österrike

2008 Zieregg – en juvel i Sauvignon Blanc-skrinet

1 Comment

På morgonpromenad i den rena, friska, syrerika skärgårdsluften glimmade daggdropparna likt facettslipade diamanter på skira, ljusgröna ormbunksblad. Jag började tänka på en annan juvel.

Våren 2011 blev jag erbjuden att få följa med på en resa till Südsteiermark i Österrike. Jag fick bestämma vilka vinproducenter vi skulle besöka i oktober 2011. Jag ansåg att Manfred Tement var av högsta prioritet även om jag bara läst om bland andra  Sauvignon Blanc Zieregg i ‘1001 wines you must try before you die’, men aldrig provat Tements viner.

När jag i Stockholm i början av juni 2011 hade turen att hitta just det vinet av årgång 2008 i Systembolagets tillfälliga sortiment, köpte jag två flaskor. Den ena provade jag med min svenske vinvän på ort och ställe och den andra serverade jag blint till min mycket erfarna och kunniga vinvän i Helsingfors. Alla tre var vi mycket förtjusta och imponerade. Vi hade otaliga provningar av Sauvignon Blanc från Sancerre, Pouilly-Fumé, Pessac-Léognan, Nya Zeeland och Sydafrika i bagaget att jämföra med.

Hösten 2011 067

Väl framme i det bedårande vackra, kuperade sydsteieriska landskapet förstod man de unika växtförhållandena på de branta sluttningarna i det varma och fuktiga medelhavsklimatet. Det var mycket intressant att besöka Tement, huset och källaren, där musselkalk-jordmånen syns som en vägg, vid läget Zieregg, som ligger precis vid gränsen till Slovenien. Bland andra viner provade jag igen 2008 Zieregg, som jag köpte några flaskor av.

Hösten 2011 072

Jag hade tålamod att vänta ett år på nästa provning av 2008 (24.10.2012):

Färgen var fortfarande blekgyllen med en aromatisk, komplex doft av honung och örter, den fylliga smaken hade ton av mogna vita vinbär och krusbär.

Klokare av denna underbara upplevelse orkade jag vänta nästan två år på nästa provning av 2008 (8.5.2014):

Färgen hade blivit ljust halmgul, doften hade eleganta Sauvignon Blanc-aromer med inslag av mogna krusbär och mineraler, den fylliga smaken var elegant, nyanserad, balanserad med inslag av mogna krusbär; lång, delikat eftersmak med kvardröjande mineralton.

Vid det här laget hade jag blivit en sann Tement-’fan’ och som tur var detta känt i bekantskapskretsen. I juni 2015 fick jag inbjudan till en mycket exklusiv provning av Sauvignon Blanc från Südsteiermark, ordnad av en Österrike-konnässör. Vi provade 18 SB-viner av nio olika steieriska producenter, alltså en heltäckande kavalkad. De tolv deltagarna var mycket erfarna provare, även med österrikiska mått mätt.

2008 Zieregg Sauvignon Blanc, Grosse STK Lage, Tement, 13,5% var ‘outstanding’ och provningens ‘vinnare’.

Vad är det då som är så ‘outstanding’ med Tement Zieregg SB? Som alla stora viner har det utsökt balans, mångfacetterad struktur med komplexitet, elegans och längd. Och ‘hemligheten’ bakom detta är förstås terroir och vinifiering: Svala nätter, musselkalk och kalkmärgel i jordmån, minst 15 år gamla vinstockar och 18 månader ‘sur lie’ ger ett vin som utvecklas under flaskmognaden mot större och större vin. Producenten utlovar att vinet är bäst 15 år efter skörd.

20150611_182614

Jag har följt vinets utveckling under fyra år mot större och större komplexitet och ändå har det kommit bara halvvägs mot den utlovade ‘beste Trinkreife’.

 

Italien

Frutti di passione bianchi italiani

 

‘ABC – anything but Chardonnay’ var en av reaktionerna mot den populära druvsortens världsinvasion som gav klumpiga, likriktade viner. Som tur har konsumenternas kvalitetsmedvetenhet och därmed även efterfrågan på karaktärsfulla viner med lokal anknytning ökat.

I juni 2006 skrev Jancis Robinson, med ord som ‘skattfynd’ i rubriken, om den nya termen och trenden ‘autoctono’, som hade blivit populär bland vinälskare i Italien. Det är ursprungligen ett lånord från grekiskan som betyder ‘från den egna jorden’. De autoktona är gamla druvsorter (ungefär 350 sådana finns i Italien), med begränsad geografisk spridning, som i många fall nästan var på väg att dö ut, men räddades av hängivna producenter.

Avsikten är inte att skapa en motsättning mellan de internationella och autoktona druvsorterna utan att värna om traditioner och autenticitet.

Det har bl. a. bröderna Mauro och Savio Daniele  på La Strette, i Novello (Piemonte) gjort, när de har räddat den autoktona druvsorten Nascetta (0,8ha). 1999 lanserades de första 800 103flaskorna efter en testperiod av tio år. 2010 fick man appellationen DOC Langhe Nas-cëtta del Comune di Novello.

Druvsorten är semi-aromatisk, med ton av akaciahonung, citrus, örter och mineral; måttliga syror (5,5-6g/l), aningen ‘oljighet’ i avslutningen. Det var intressant att få prova både årgången 2013 (12,5%) och 2002 på La Strette i oktober 2014:

2013 var halmgult med gyllene reflexer och hade ton av mogen frukt, grape, citrus och honung. 2002 var intensivt gyllengult, torrt och friskt, men med en intensiv doft av ‘passito’ (sött vin av torkade druvor), smak av mineral och sälta samt ‘oljighet’.

Intressant att ett vin med så pass låg syra har sådan lagringspotential.

I slutet av maj besökte några italienska vinproducenter Helsingfors och jag hade förmånen att få prova några för mig okända viner gjorda på autoktona druvsorter: Bellone (Bianco) från Latium och Moscatello di Castiglione a Casauria från Abruzzo.

Latium var kärnområdet i det gamla romarriket. Där odlades druvsorten Bellone redan under antiken (omnämnts av Plinius d. ä.).

Azienda Agricola Casale del Giglio lanserade nyligen 2014 Bellone Lazio Bianco IGT (13,5%), från området Castelli Romani – Monti Lepini, som sträcker sig ända till kusten vid Tyrrenska havet. Här finns gynnsamt mikroklimat med havsbris.

Vinet är friskt med inslag av mogna tropiska frukter (mango, papaya), mineraler och aningen kryddighet med sälta av havsbrisen. Torrt, elegant, balanserat med längd; perfekt skaldjursvin.

Azienda Agricola Angelucci bildades av gamla familjeegendomar i början av 2000 för att rädda en lokal, antik klon av Muscat, Moscatello di Castiglione a Casauria (dokumenterad sedan 1747). Idag efter många år av genetisk forskning och experiment odlas Casauria-klonen, tillsammans med distriktets tre andra historiska druvsorter, Montepulciano, Trebbiano d’Abruzzo och Pecorino , på branta, terrasserade sydostsluttningar, 250-350 m.ö.h., i Gran Sasso-bergen (Apenninerna), 40 km från Adriatiska havet.

Av Moscatello gör Angelucci tre olika viner: ett sött Passito-vin, ett sött mousserande vin (Charmat-metoden) och ett torrt Travertine Moscatello Secco Colline Pescaresi IGP. Alla tre var eleganta, välgjorda viner, men mest förtjust blev jag i det torra vinet av årgång 2014 (12,5%), som jag hade glädjen att få en flaska av.

Muscat-doften var frisk, ren, vällavvägt elegant med inslag av citrus; den relativt fylliga, friskt syrliga, balanserade, aningen kryddiga smaken hade bra längd. Vinet kändes luftigt och elegant; andades sommar!20150522_152152

Det blev ‘bon mariage’ med kycklingterrin, som var kryddad med timjan, aningen muskotnöt och nejlika; marinerade svarta bönor och gurktärningar i blandad sallad.

Dessa druvsorter ingår i det lokala kulturarvet, de andas historia men i fräsch, modern tappning!

 

 

 

 

Piemonte

Piemonte – Barolo

Link

Piemonte – Barolo

Återigen förundras vi över vårens under, lönnkronornas intensiva grönska mot klar förgätmigej-blå himmel, de musikaliska fåglarnas glädjekvitter, de icke så musikaliska skäggdoppingars stiliga skrud och fruktträdens vita blomsterskum.

Ändå tänker jag då och då tillbaka på en dröm som blev verklighet.

I februari 2014 provade jag, i Helsingfors, Barolo och Langhe Nebbiolo av producenten Broccardo och blev förtjust i dessa rena, välgjorda, klassiska viner. Det blev en intressant pratstund med Laura och Filippo Broccardo, som slutade med att jag blev inbjuden till Monforte d’Alba.

Vi är två vinvänner som länge hade drömt om att resa till Piemonte och nu började det bli verklighet.

Jag hade även en inbjudan av Fabio Fantino från Conterno Fantino, som jag hade träffat några år tidigare på Vinexpo. Det tredje besöket blev ‘up-and-coming’ producenten Le Strette, som jag läst om i September Decanter 2014.

Vi förberedde oss med att prova:

2009 Barolo,  Vigna del Gris,  Conterno Fantino  14,5%                   (401 SEK , SB)

-relativt tät, mörk rubin med begynnande mognadsrand av antikrosa -elegant, komplex doft av violer, torkade rosor, bergamott; fruktig    syrlighet med inslag av färska blåbär, mörk choklad                                     -stram, fyllig, rik, komplex, kryddig smak; Barolo-tanninerna är  inlindade i elegant fruktighet som utmynnar i gomsmekande balans mellan fruktsyror och tanniner; lång, läcker, komplex, balanserad eftersmak                                                                                                                  (Provat 26.10.2014,  dagen före vår avresa,  3 bicchieri i Gambero Rosso)

Vyerna i det disbeslöjade landskapet Langhe trollband oss. Deldistriktet ligger öster om floden Tanaro och söder om staden Alba i provinsen Cuneo. ‘Langhe’, pluralformen för ‘langa’ är ett dialektalt ord för en låg, lång kulle. Själva DOC Langhe introducerades i november 1994. Vi var där för 20-årsjubileet utan vi just då visste om det. Området är litet och ännu mindre om man begränsar sig till appellationen Barolo (1800 ha).

Hos Conterno Fantino i Monforte d’Alba provade vi bl.a. samma Barolo, Vigna del Gris som ovan, men av årgång 2006, som är ‘outstanding’ medan 2009 är ‘very good’. När 2009 redan generöst  bjöd på Nebbiolo-aromer, bjöd 2006 på löften om potential. Den var elegant, komplex och fruktig med välintegrerade tanniner, som fyllde hela gommen. Definitivt ett ‘vin de garde’!

Precis som hos förra producenten satt vi även hos Broccardo i ett högt beläget provningsrum med panoramafönster mot sluttningar av vinrankor i höstens vackra kulörer.

Vi provade bl. a. 2012 Langhe Nebbiolo med skimrande granatröd färg; ung, frisk, fruktig doft med inslag av smultron; torr, mjuk smak med frisk syrlighet, fina Nebbiolo-tanniner, aningen blåbär i eftersmaken. 14%

Det var speciellt 2010 Barolo som jag blivit förtjust i Helsingfors i början av 2014. Så även nu: Rena, fruktiga aromer av röda bär, tobak, läder, aningen flinta; smaken är klassisk, komplex, kryddig, med sträva tanniner, bra balans med harmonisk avslutning. 14%  91p i April Decanter 2015.

Hos Le Strette i Novello provade vi två olika Barolo av den mycket bra årgången 2010. De är strålande exempel på hur skillnader i ‘terroir’ kan uttrycka sig i glaset. Precis som Pinot Noir kan Nebbiolo tolka minimala skillnader i olika mikroklimat.

2010 Barolo Bergera Pezzole – personlighet och kraft              kommer från lerhaltig jordmån i kommunen Novello                           Den sammansatta, kryddiga doften har inslag av kanel, torkad frukt (fruktkaka) och lakrits; smaken är torr, rund, mjuk med sötaktig, komplex fruktighet, varma plommontoner. Längd. 15%                Provat 30.10.2014 och 12.4.2015 88p i April Decanter 2015

2010 Barolo Bergeisa – struktur och elegans                                  kommer från kalkhaltig jordmån i kommunen Barolo                          Den eleganta, balanserade doften har ton av vilda bär (björnbär och hallon) och blommor (violer och rosor). Smaken är elegant, komplex med bär och blomtoner, tanninerna är silkiga; väldigt lång, läcker eftersmak som stannar länge. 15%                                                              Provat 30.10.2014 och 28.5.2015                                                            Perfekt vin till carpaccio på renytterfilé!149 (1)

Avståndet mellan de två vingårdarna är en kilometer!

 

2010:orna är stiligt klassiska viner, med yppig fruktighet, bra syranivåer och fasta, förvånansvärt mjuka, mogna tanniner. Man kan med förtjusning konsumera dem redan nu och då helst till en lämplig maträtt. Nebbiolos nyvunna charm ligger i att man kan konsumera dem som relativt unga och sedan prova och följa dem under tio år och längre beroende på årgång.

Verkligheten blev en dröm på Hotel Barbabuc i Novello: Utsökt mat med spännande vinval av den proffsiga vinkyparen som också var ‘chef’.  Hela personalen månade om vårt välbefinnande.097

 

 

 

 

 

Men nu hägrar sommaren, skärgården och Bystrand på Kirjais, som jag hoppas serverar vällagad kalvlever med piemontesiskt vin även denna sommar.

 

 

 

Champagne

Grand Champagne Helsinki 2015 – Taittinger

2 Comments

Jag vill lyfta fram ännu en topproducent, Taittinger, som representerades av Clovis Taittinger på Grand Champagne Helsinki 2015. Han kallar sig själv  ‘black sheep’, för hans moderna marknadsföringsmetoder har inte alltid gillats av traditionalisterna. Men de har behövts för huset Taittinger’s utsökta champagner har inte alltid rönt den uppskattning som de förtjänar. Tidskriften Livets Goda har rankat huset Taittinger som fyra efter Krug, Bollinger och Salon.

Taittinger är i dag det största privatägda huset i Champagne med en produktion av fyra miljoner flaskor per år. De egna vingårdarna på 300 hektar svarar för 50 procent av  husets behov. Taittinger’s eleganta, Chardonnay-dominerade stil är charmigt ‘parfymerad’ och lätt rostad. Huset bytte ägare några gånger under detta årtusende, men köptes år 2006 av en Taittinger, Pierre-Emmanuel, som tillsammans med sina barn, Clovis och Vitalie, arbetar i företaget.

Ett av målen är att ‘ansiktslyfta’ husets prestigechampagne Comtes de Champagne, som tillhör de mest eleganta i blanc de blancs-kategorin (pionjär 1952).

En av mina absolut största champagneupplevelser har varit 1989 Comtes de Champagne i mars 2013. Den fortfarande friska, eleganta, djupa, rika, komplexa, mogna blanc de blancs-stilen med inslag av kanderad citron, kvittengelé och mineral  gjorde ett stort intryck och finns fortfarande kvar i sinnenas minnesbok.

Jag fick prova årgång 2005 på Grand Champagne Helsinki:

Ung, fräsch bouquet med mild, krämig frukt, vita päron och mineraler. Smaken är djup, rik, fyllig, bra balans, inslag av vita päron, litchi, grädde och mineral. Generös frukt, bra syra, lång aromatisk eftersmak med mineralton.

Fem procent av vinet har legat fyra månader på fat. Denna minimala fatlagring gör Comtes’en mjuk och gräddig och njutbar redan som yngre, men vinet blir bättre och bättre med lagring, för dessa viner åldras med behag.

Medan vi väntar kan vi unna oss Les Folies de la Marquetterie NV.

Huset Taittinger tror framför allt på ‘assemblage’, men har det oaktat sedan 2006 framställt en ‘single vineyard’ champagne Les Folies de la Marquetterie (55% PN, 45% C). Vingården som omger Château de la Marquetterie var den första i Pierre Taittingers blivande champagneimperium. De 30-40 år gamla Pinot Noir- och Chardonnay-raderna i den fyra hektar stora vingården är planterade växelvis (därav Folies, galenskaper). Man vinifierar varje mindre parcell för sig varav en tredjedel i stora 400 liters fat. Vinet får ligga i horisontalläge ‘sur lattes’ i fem år.

Och resultatet blir en underbar champagne, där doften är komplex, rik, fruktig med inslag av persika, brioche och vanilj. Smaken är fyllig, intensivt fruktig med friska, välintegrerade syror. Lång, nyanserad eftersmak med lätta träaromer (des notes boisées). Dosage 8g/l. En gastronomisk champagne.

Denna champagne finns både i Alkos och Systembolagets sortiment och är verkligen prisvärd.

Champagne

Grand Champagne Helsinki 2015 – Dom Ruinart

Fredagen den 8 maj behövde vi inte resa till La Champagne, för La Champagne med dess topproducenter kom till oss. Detta var möjligt tack vare Essi Avellans, vår champagneambassadör och Richard Juhlins kvinnliga motsvarighet i Finland, goda kontakter.

Dagen inleddes med att Essi Avellan intervjuade representanter för Taittinger, G.H. Mumm, Ruinart, Laurent-Perrier, Henri Giraud, Pol Roger och Lehmann Glass. Efter denna informativa inledning fick branschfolk prova utsökta drycker och knyta kontakter.

RuinartPå kvällen deltog jag i en Ruinart-provning ledd av den ambitiöse vinmakaren Frédéric Panaïotis, som varit källarmästare på Ruinart sedan 2007.  Såsom så många champagnehus använde man kronkork under flasklagringen, men övergick till naturkork 2010 för att säkra kvaliteten.

Som första vin provade vi Blanc de Blancs NV ur en magnumflaska. Där kom husets eleganta, friska, mineralbetonade stil till uttryck. Chardonnay-druvorna till detta vin kommer huvudsakligen från områden utanför Côte des Blancs. Därav blir stilen lite bredare och rundare än blanc de blancs i allmänhet. Vinet har lätt rostad ton även om  det inte har varit i kontakt med ek. Mycket njutbart!

Men något som är ännu mera njutbart är att prova 20-25 år gammal champagne av hög kvalitet! Sådana champagner har mer komplexitet än unga omogna motsvarigheter samtidigt som de ännu inte är tyngda av ålder. Vi fick prova prestigevinet Dom Ruinart 1996 ur flaska och magnum, 1993 och 1990.

Champagnen Dom Ruinart föddes 1959,  när Maison Ruinart fyllde 220 år.  Stilen är frisk, ren, krämig med inslag av citrus och mineral. Ännu efter tio års flasklagring i horisontalläge – ‘sur lattes’ – behövs flera år, beroende på årgång, för att den eleganta Dom Ruinart ska visa sin bästa sida. De stora årgångarna 1990 och 1996 utvecklas långsammare till fulländning.

Jag hade provat Dom Ruinart 1996 i maj 2014 och funnit elegant, ungdomlig fräschör, komplexitet i doft och smak, citruston inbäddad i gomsmekande, aningen rökiga mineraler; lång, läcker eftersmak.

Dom Ruinart 1996, ur flaska,  kändes lite mognare än beskrivningen ovan, men definitivt inte  Dom Ruinart 1996, ur magnum, utan tvärtom var skillnaden stor.  Vinerna utvecklas ju långsammare och bättre i magnumflaskor. Bara man har tålamod att vänta.

Stora årgångar utvecklas långsammare,  så  Ruinart 1993 kändes mognare än Dom Ruinart 1990.  1993 hade inslag av honung och kanderad citron, 1990  karamelliserad, smöraktig ton. Just dessa är kännetecken för champagner som uppnått flaskmognad.

Det var en underbar dag med stora upplevelser!

Ett stort tack till arrangörerna!