Carlu-etiketten tillhör inte den nuvarande (1946 och ff) serien med konstnärsetiketter.

Jean Carlu föddes år 1900 i en arkitektfamilj i Paris. Hans bror Jacques hade ritat Palais de Chaillot. Efter en kort tid vid École des Beaux-Arts specialiserade han sig, hans genre blev affischkonsten. År 1918 valdes han till årets formgivare i Frankrike. Han var en av de första som insåg värdet av rena linjer och starka färger, när det gällde att pränta in ett varumärke hos den köpande allmänheten.

Jag ser Carlu-etiketten som ett porträtt av den unge Philippe de Rothschild. Där finns hans rötter i form av de fem Rothschild-pilarna med alla pilspetsarna pekande uppåt, utåt, men pilskaftet längst till höger saknar bas. Den är Mouton Rothschild-grenen, här representerad av Philippe i form av en bagge. Baggen ser mycket bestämd ut. Förutom att Väduren är Philippes stjärntecken passar den att symbolisera honom redan 1924; han var beredd att stångas mot mycket. Vinkällaren, ‘le chai’, binder samman baggen med pilarna. Det omvälvande årtalet 1924 med därtill hörande text ingår också i denna eleganta kubistiska komposition. Själva bakgrunden består av sex rektangulära fält, där de ockragula ger stadga åt kompositionen. De övriga två grundfärgerna, guld och olika ockrabruna nyanser i rena, klara geometriska ytor bildar en välbalanserad enhet. Just detta var Carlus styrka.

Ett lyckat exempel på kubismens inflytande på affischkonsten.

Om Philippes utveckling till konstkännare

Som vuxen fick Philippe bra kontakt med sin far, som skrev sina pjäser och umgicks med författare, konstnärer och skådespelare. Faderns soaréer var ‘the talk of the town’. Philippe deltog inte enbart i soaréer utan också i styrelsesammanträden för ‘Fondation Curie’ och planeringsmöten med arkitekter, som skulle rita faderns teater i Montmartre.

Jag citerar Philippe:

Det fanns tre arkitekter i rummet, den yngsta och mest lysande av dem talade enbart i teckningar, när han gjorde kolskisser på enorma  pappersark. Han måste vara den berömde Charles Siclis. Efter sammanträdet frågade jag, om jag fick hälsa på honom på hans arkitektkontor. ‘Kom när ni vill’, sade han. Jag hälsade inte bara på utan nästan flyttade in i hans kontor. Jag ville lära mig läsa ritningar och förstå skala. För första gången kände jag att jag fick jag riktig undervisning. Jag lärde mig att se.

Siclis ritade en ny vinkällare i Mouton och ett hus på Atlantkusten för Philippe de Rothschild. Den nya vinkällaren var nödvändig för att man skulle kunna lösa de lagringsproblem, som uppstod i samband med den nya slottstappningen av vinet.

Mellan 1928 och 1934 genomgick Mouton Rothschild-etiketten ett antal justeringar. 1929 uppstod emblemet med två upprättstående baggar, ‘Rams Rampant’, som fortfarande finns på etiketten. Emblemet skapades för Philippe. Han använde det på brevpapper, matsedlar, ja, överallt där det gick. Baggarna förbryllade vissa vinproducenter: Var det en fruktbarhetsrit? Nej, det är en del av Rothschilds vapensköld. Kanske hade det något med ‘Mouton’ att göra (‘mouton’ = får). Alla hade de fel. Väduren är Philippe de Rothschilds stjärntecken. Och Mouton har ingenting med får att göra, det är en förvrängning av det gamla franska ordet ‘mothon’, som betydde kulle.

1934 började man skriva ut antalet producerade flaskor på etiketten. Samma år förekom ägarens namnteckning för första gången på etiketten. Allt detta förblev oförändrat till 1944, med fyra anmärkningsvärda undantag: 1938, 1939, 1940 och 1941 års etiketter blev osignerade.

Vinet buteljeras tre år efter skörden och dessa årgångar borde ha blivit signerade mellan åren 1941 och 1944, men då var Philippe de Rothschild antingen i Vichyregimens fängelse eller med de fria franska styrkorna i England.  

1944 landade han i Normandie med de fria franska styrkorna. 1945, när Philippe var hemma igen och huset var befriat från tyskarna, bestämde han att årgången skulle ägnas krigsslutet – ‘l’Année de la Victoire’, segerns år med en illustrerad övre del på etiketten.

Philippe de Rothschild, som hade många vänner inom konstnärsledet, utvecklades till en omdömesgill kännare av modern konst. Detta ledde till hans mest berömda initiativ: Konstnärsetiketterna.

Det som hade varit en ’engångs idé’ kom att bli en tradition: Från 1946 och framåt skulle en betydande samtida konstnär få uppdraget att illustrera etiketten med ett originalverk.

Från 1946 till 1954 vände sig Philippe de Rothschild enbart  till konstnärer, som också var hans personliga vänner – Jean Hugo, Jean Cocteau, Arnulf, Léonor Fini. 1955 började en ny utveckling: Den store Georges Braque gick med på att ge form åt en etikett. I hans spår följde flera andra internationellt kända konstnärer: Dali 1958, Miró 1969, Chagall 1970. Men den djärve baronen gav uppdraget även till konstnärer som inte var så kända för den stora allmänheten.