‘ABC – anything but Chardonnay’ var en av reaktionerna mot den populära druvsortens världsinvasion som gav klumpiga, likriktade viner. Som tur har konsumenternas kvalitetsmedvetenhet och därmed även efterfrågan på karaktärsfulla viner med lokal anknytning ökat.
I juni 2006 skrev Jancis Robinson, med ord som ‘skattfynd’ i rubriken, om den nya termen och trenden ‘autoctono’, som hade blivit populär bland vinälskare i Italien. Det är ursprungligen ett lånord från grekiskan som betyder ‘från den egna jorden’. De autoktona är gamla druvsorter (ungefär 350 sådana finns i Italien), med begränsad geografisk spridning, som i många fall nästan var på väg att dö ut, men räddades av hängivna producenter.
Avsikten är inte att skapa en motsättning mellan de internationella och autoktona druvsorterna utan att värna om traditioner och autenticitet.
Det har bl. a. bröderna Mauro och Savio Daniele på La Strette, i Novello (Piemonte) gjort, när de har räddat den autoktona druvsorten Nascetta (0,8ha). 1999 lanserades de första 800 flaskorna efter en testperiod av tio år. 2010 fick man appellationen DOC Langhe Nas-cëtta del Comune di Novello.
Druvsorten är semi-aromatisk, med ton av akaciahonung, citrus, örter och mineral; måttliga syror (5,5-6g/l), aningen ‘oljighet’ i avslutningen. Det var intressant att få prova både årgången 2013 (12,5%) och 2002 på La Strette i oktober 2014:
2013 var halmgult med gyllene reflexer och hade ton av mogen frukt, grape, citrus och honung. 2002 var intensivt gyllengult, torrt och friskt, men med en intensiv doft av ‘passito’ (sött vin av torkade druvor), smak av mineral och sälta samt ‘oljighet’.
Intressant att ett vin med så pass låg syra har sådan lagringspotential.
I slutet av maj besökte några italienska vinproducenter Helsingfors och jag hade förmånen att få prova några för mig okända viner gjorda på autoktona druvsorter: Bellone (Bianco) från Latium och Moscatello di Castiglione a Casauria från Abruzzo.
Latium var kärnområdet i det gamla romarriket. Där odlades druvsorten Bellone redan under antiken (omnämnts av Plinius d. ä.).
Azienda Agricola Casale del Giglio lanserade nyligen 2014 Bellone Lazio Bianco IGT (13,5%), från området Castelli Romani – Monti Lepini, som sträcker sig ända till kusten vid Tyrrenska havet. Här finns gynnsamt mikroklimat med havsbris.
Vinet är friskt med inslag av mogna tropiska frukter (mango, papaya), mineraler och aningen kryddighet med sälta av havsbrisen. Torrt, elegant, balanserat med längd; perfekt skaldjursvin.
Azienda Agricola Angelucci bildades av gamla familjeegendomar i början av 2000 för att rädda en lokal, antik klon av Muscat, Moscatello di Castiglione a Casauria (dokumenterad sedan 1747). Idag efter många år av genetisk forskning och experiment odlas Casauria-klonen, tillsammans med distriktets tre andra historiska druvsorter, Montepulciano, Trebbiano d’Abruzzo och Pecorino , på branta, terrasserade sydostsluttningar, 250-350 m.ö.h., i Gran Sasso-bergen (Apenninerna), 40 km från Adriatiska havet.
Av Moscatello gör Angelucci tre olika viner: ett sött Passito-vin, ett sött mousserande vin (Charmat-metoden) och ett torrt Travertine Moscatello Secco Colline Pescaresi IGP. Alla tre var eleganta, välgjorda viner, men mest förtjust blev jag i det torra vinet av årgång 2014 (12,5%), som jag hade glädjen att få en flaska av.
Muscat-doften var frisk, ren, vällavvägt elegant med inslag av citrus; den relativt fylliga, friskt syrliga, balanserade, aningen kryddiga smaken hade bra längd. Vinet kändes luftigt och elegant; andades sommar!
Det blev ‘bon mariage’ med kycklingterrin, som var kryddad med timjan, aningen muskotnöt och nejlika; marinerade svarta bönor och gurktärningar i blandad sallad.
Dessa druvsorter ingår i det lokala kulturarvet, de andas historia men i fräsch, modern tappning!