Konst i Château Mouton Rothschilds vinetiketter – del 6

Baron Philippe de Rothschild dog den 20 januari 1988. Han var också poet. I sitt andliga testamente till dottern Philippine skriver han:

1988-Mouton-Rothschild-Histoire2

For Philippine

Wine

 

Born

It lives

But die it does not

In man it lives on

 

Heaven working

Nature moving in man

Soft as the soul moves

Seeking its source again

 

Mirror of those who have made it

A true grace, holding a sacred hope

The wine-god going among us in the glass

Bearing a message of age-old magic

 

May the work of great masters

Enliven each label

With echoes of Mouton

Fire and fervour

 

Year after year

This is creation

A work

Life

 

Wine

 

Philippine de Rothschild tog över vid sin fars bortgång. Hon hade successivt vuxit in i sin uppgift genom att följa sin fars arbete på nära håll. I valet av konstnär eftersträvade hon geografisk spridning. Som sina personliga favoriter nämnde hon popkonstnären Keith Haring 1988, Francis Bacon 1990 och Balthus 1993.

Etiquette-Mouton-Rothschild-19882-464x644

Den enda skandinav som fått uppdraget är den kraftfulle koloristen, dansken Per Kirkeby. Vi skandinaver som är förtjusta i Per Kirkebys färgskimrande naturmåleri var stolta och glada när han fick uppdraget.

20160219_123645

1992: Per Kirkeby

Kirkeby har kallats den glömske minnesmålaren, som letar efter vissa minnen av färger och stämningar. Karaktäristiskt är även en kontrastverkan mellan ljusa och mörka färger. Etikettens röda schatteringar påminner om lyckliga stunder vid rödvin av olika mognadsgrad. Här finns ett överfullt vinglas i jätteformat och solens strålar som värmer druvorna på vingården; kultur och natur smälter samman i en tidlös stämningsbild.

Etiquette-Mouton-Rothschild-19921-230x330

Keith Harings motiv passar definitivt bättre för etikettens lilla format.

Konstnärerna har haft friare händer efter 1988, men Philippe de Rothschilds idéer lever vidare. Etiketten för årgång 2013 designades av en sydkoreansk konstnär, Lee Ufan.

Philippine de Rothschild moderniserade och forsatte med världserövring, speciellt i Asien. Hon dog den 23 augusti 2014. Hennes tre barn har tagit över med Philippe Sereys de Rothschild som styrelseordförande för företaget Baron Philippe de Rothschild S.A.

Konst i Château Mouton Rothschilds vinetiketter – del 5

Om konstsamlaren Philippe de Rothschild

Av baron Henris konstskatter var inte mycket kvar efter andra världskriget: fyra femtedelar hade förstörts av bombningarna. Ändå hade han skickat dem till England. Av hans arton Chardin-målningar fanns en kvar. Den fick Philippe ärva, när fadern dog 1947.

Philippe blev ensam ägare till Château Mouton Rothschild efter att ha köpt ut sina syskon, James och Nadine.

1954 gifte sig Philippe för andra gången med en mycket kreativ och konstintresserad amerikanska, Pauline Potter, som han hade träffat 1950. Tillsammans samlade de konst med vin som tema. All denna konst ställdes ut i ett museum, Musée de Mouton, som öppnades för allmänheten 1962.

musée de mouton

Pauline och Philippe de Rothschild planerade museet tillsammans med en arkitekt, André Conte, från Bordeaux. Själva arbetet utfördes av arbetare och hantverkare från Pauillac.

Vinkännaren och -skribenten Edmund Penning-Rowsell skriver lyriskt om museet i Mouton i sin bok ‘The Wines och Bordeaux’:

Detta är en bok om vin och inte om konst, men Moutonmuseet är säkert ett av de mest strålande små museerna i världen; väldigt genomtänkt och välarrangerat. Varje föremål vare sig en mykensk krater från 1300-talet f.Kr., Jakob II:s silverbägare, en 1400-tals tapetsvit från Rhendalen eller en gouache av Picasso alluderar på vin. Museet är underbart fritt från onödig dekoration. Även det varmt terrakottafärgade golvet bidrar till ett genomtänkt intryck. Konstföremålens placering är imponerande. Belysningen är effektfull utan att vara för iögonenfallande. Till exempel, graverade glas belyses underifrån för att få dekoren att framträda bättre.

Baron-Philippe-de-Rothschild-musée-du-vin1

De flesta konstföremålen samlades före de enorma prisstegringarna på konstmarknaden.

“Vi kunde omöjligt ha skaffat denna konst under senare år”, sade Philippe de Rothschild vid ett tillfälle till Edmund Penning-Rowsell.

Ett viktigt mål uppnådde Philippe de Rothschild år 1973: Château Mouton Rothschild förkunnades officiellt som Premier Cru. Det var den enda justeringen sedan 1855.

1973 var också det år då Pablo Picasso dog. En av hans målningar fanns i Musée de Mouton. 1973 överlät baron Philippe, efter att ha haft hand om samarbetet med konstnärerna i över trettio år, arbetet på baronessan Cary de Vendeuvre. Picasso hade själv sagt att de kanske skulle få använda målningen efter hans död. Baronen ville ha den just för årgång 1973. Cary de Vendeuvre kände Picassos dotter, Paloma. De träffades och allt ordnade sig.

08_1

1973: Pablo Picasso

Kvinnan som Picasso har tecknat längst till vänster är en mycket träffande illustration av Alf Henriksons definition av en bacchant: Kvinnorna spelade huvudrollen i bacchanalier. De uppträdde praktiskt taget nakna, bekransade med murgröna och med håret i alla väder, trakterande diverse musikinstrument och utstötande vilda ljud.

Picasso har åstadkommit illusion av volym och djup utan modellering, ljusdunkel och linjeperspektiv. Hans “färgfläckar” över tuschkonturerna ser slarviga ut, men det är just de som ger illusion av volym och djup: den blå färgen utanför konturerna uppfattar betraktaren som längre bort. Med de bruna penseldragen har han “modellerat” kropparna.

Jag ser bacchanten som en “reminiscens” från hans egna monumentala, klassiska kvinnor på 1920-talet.

Hur väldig Picassos vitalitet än var, gav han aldrig uttryck åt lycka, hopp eller livsglädje men väl åt obotlig oro, människans strid med naturen, hennes uppror mot sitt öde – sitt eget drama. När han är lekfull eller skämtsam, när han vill roa och behaga lyckas han sällan att bakom masken helt dölja dödens bleka ansikte.

Bacchanalen som är daterad 22.12.59 passade av två anledningar väldigt bra på Château Mouton Rothschilds vinetikett 1973: Som ‘hommage’ till Picasso året han dog och som vinetikett året Mouton Rothschild blev Premier Cru.

Etiquette-Mouton-Rothschild-1973

 

Efter 1974  finns flera utländska konstnärer representerade: amerikaner som Robert Motherwell och Andy Warhol, kanadensare som Jean-Paul Riopelle och en japan som Hisao Domoto. Denna internationella tendens avspeglade det allt större och ökande intresset för bordeauxviner och den världsomspännade succé, som Château Mouton Rothschild gjort.

09_2

1975: Andy Warhol

En bild berättar mer än tusen ord, men ändå är inte en bild nog för att beskriva den mångsidigt begåvade och mångfasetterade “baronen av Bordeaux”. Detta fotomontage, med två bilder av baron Philippe, är ett genialiskt sätt att avporträttera honom. Den högra är kanske vinproducenten Philippe, som sitter i sina penséer och den vänstra föreställer konstälskaren Philippe, som betraktar ett konstverk, som gör honom lycklig.

Det är ett ömt porträtt av Philippe de Rothschild. Det skiljer sig markant från Warhols sedvanliga stereotypier.

MR1975 (1)

 

Konst i Château Mouton Rothschilds vinetiketter – del 4

 

05_1

1961: Georges Mathieu

Etikettens målning har mer djup än vad som finns i Mathieus spontana 1950-tals “skrift”, men här finns samma virtuosa rytmik och explosiva energi. Med guld har Mathieu tecknat ett abstraherat landskap: raka rader av vinrankor i centralperspektiv, vid horisonten ett slott, en vinkällare och några träd omfamnade av den svarta natten och jorden. Den röda fläcken hjälpte mig att se. Abstraherade landskap tvingar betraktaren att fylla ut. Mathieus målning är dramatisk och dekorativ med en djupverkan som passar för det lilla formatet.

Etiquette-Mouton-Rothschild-1961

06_1

1968: Bona

Bona Tibertelli föddes i Rom 1926. Hon studerade konst i Modena, där hon kom under inflytande av de Chiricos metafysiska surrealism. Hennes morbror, konstnären Filippo de Pisis, påverkade henne under ungdomsåren. Hennes giftermål med André Pieyre de Mandiargues 1950 förde henne till Paris, där hon kom i kontakt med surrealisternas och det intellektuella avant-gardets elit – André Breton, Francis Ponge, Jean Paulhan. I det sällskapet blomstrade hennes begåvning upp. Hon lekte med proportioner och blandade organiska och oorganiska former med varandra på ett sätt som var lätt att känna igen som hennes: alrunans rötter som jättelika människogestalter. Hennes utställning i Paris rönte stor uppskattning från de ledande surrealisterna. 1958 reste hon till Mexico för en längre period, där hennes måleri blev mer abstrakt.

1968 års etikett är typisk för hennes tidigare måleri, som hämtar näring ur det undermedvetna. Det behövs både han- och honkön för att vinrankan ska bära frukt. Detta symboliseras av baggen och  urmodern i form av en vinstock. De fyra grundelementen har Bona målat i underbart vackra nyanser av brunt, blått, rött och guld. Den bruna jorden, det blå vattnet, den röda lågan och genomskinliga, i guld skiftande luften bildar en harmonisk helhet. Det eleganta och dekorativa behöver inte vara stumt.

1968

07_1

1969: Miró

Etiketten pryds av en som jag uppfattar typisk Miró-målning: Med en begränsad palett har han målat den kraftfulla, röda, tunga “fläcken” och de svarta fantasifigurerna på en enfärgad bakgrund, som är själva vinetiketten. Gult och blått finns mycket sparsamt.

Miró kastar skenbart vårdslöst ut sina linjer och fläckar på duken, obekymrad om deras inbördes förhållanden eller krav på rumslighet och djupverkan. Det är en drömvärld skildrad av en teknikens mästare.

Vad är det i en tavla av Miró som verkar så emotståndligt gripande på betraktaren? Hur kan vi förklara den förtrollning som Mirós målningar utstrålar? Han omskapar inte måleriet, han uppfinner det som den ursprungliga människan och barnet gör. Hans symboler påminner om den förhistoriska människans grottristningar. Han talar inte ett språk som används i vår tid, men vår tid är i alla fall tacksam mot honom för att han talar ett språk som den har glömt men ändå längtar efter: Det outsägligas, det overkligas, spirandets och skapelsemorgonens poetiska språk.

Det är väl detta som gör att jag mår bra när jag ser på en Miró-målning.

Det är inte enbart glädje, för målningarna rymmer även skräck och hänryckning, ja, alla aspekter av livet. Det blir dramatiskt.

Trots det lilla formatet har målningen något monumentalt över sig. Det finns en dramatisk kontrast mellan den stora, saftiga tomatröda “fläcken” och de svarta, avlånga, krälande fantasidjuren. Här har vi glädje, skräck och det dionysiska; den röda, saftiga druvan – ja, livets formel.

miro 1969

 

I nästa post skriver jag om konstsamlaren Philippe och analyserar bland andra etiketten 1973: Pablo Picasso.

Konst i Château Mouton Rothschilds vinetiketter – del 3

Mouton Rothschild-etiketten hade funnit sin slutgiltiga form. Kontraktet mellan varje konstnär och Philippe de Rothschild tillät båda parterna viss självständighet. På en rektangulär yta (bredd 100 mm, höjd 42 mm) fick konstnären måla vad han ville med vin eller baggen som tema. Det skulle helst vara färgrikt som kontrast till det mörka vinet och skriften med svart och guld. Baron Philippe hade å andra sidan full frihet att förkasta varje konstnärlig idé, som inte var förenlig med Mouton Rothschild-stilen.

 

02_1

1957: André Masson

Efter en kort kubistisk period blev André Masson en tidig anhängare av surrealismen. Masson bröt med surrealisterna 1928 efter ett gräl med André Breton. Massons måleri hämtar näring från uråldriga och sällsamma myter.

Det första som slår mig är det serpentinlikt livliga linjespelet som ger ett intryck av festivitas. Det är ju en vingård med vinrankor och druvklasar. Till vänster ser jag en luta. En människogestalt ligger på marken. Färgskalan, det ockragula och -bruna samt svarta, förekom  under den syntetiska kubismen.

För 1957 års etikett valde Masson att dramatisera berusningen i ett verk där den levande vinrankans grenar sammanblandas med människokroppens konturer i firandet av den absoluta tillfredsställelsen: Den berusade sover  i vingården.

De ockragula linjerna i Massons originalgouache har blivit guld i vinetiketten, antagligen för att bättre harmoniera med baggeemblemet i guld. Målningen är dekorativ och passar för det lilla formatet.

MR1957

 

 

03_1

1958: Salvador Dalí

Philippe de Rothschild ansåg att Dalí tog uppdraget som ett skämt.

Dalí har tecknat med svart tusch en mycket sensuell krullig, ullig bagge med guldinramning. Dalís måleri bygger på kontrastverkan. Här har vi en “barnteckning” utförd med teknisk briljans av en mästare.

Kanske ville Dalí avdramatisera det upphaussade Château Mouton Rothschild med denna avväpnande “barnteckning”. Det uppstår en livgivande kontrast mellan hans teckning och de två gyllene heraldiska baggarna. Det ytligt visuella intrycket är att teckningen harmonierar med etikettens sirliga skrift i guld och svart. Dalí har skickligt signerat i baggens ull.

Etiquette-Mouton-Rothschild-19581

 

 

04_1

1960: Jacques Villon

Från 1911 blev Villons ateljé mötesplatsen för kubister som Gleizes, Metzinger, Léger och Picabia. De utbytte idéer och diskuterade matematiska och geometriska problem. Villon utvecklade för dem sin teori att man skulle se motiven som pyramider enligt Leonardo da Vincis princip: “Ett föremål och dess olika delar möter  oss i en pyramid, vars spets ligger i vårt öga, medan basen befinner sig i föremålet.” Villon föreslog under dessa möten namnet ‘Section d’Or’gyllene snittet. Utställnigen ‘Section d’Or’ år 1912 möttes av kritiken med oförståelse och misstro, men hade en oerhörd framgång i avant-gardistiska kretsar i Frankrike och utomlands.

Villon ville bygga upp ett nät av rumsrelationer i geometriskt abstrakta proportioner, i vilka föremålet fångas upp och armeras. Han ägnade stor uppmärksamhet åt ljuset, delade metodiskt upp sina dukar och byggde upp färgplan i enlighet med färgkretsens lagar.

Villon skapade en egen syntes av fauvism och kubism, som 1960 års etikett är ett exempel på. Det som är guld i etiketten var brunt i originalskissen. Den bruna nyansen harmonierar bättre med det orangeröda än guldet. Villon har här kontrasterat fåglarnas rörelse mot vinrankornas statiska geometri. Det blir lyriskt med hans utsökta “franska färger”. Motivets rumslighet kommer bättre till sin rätt i originalgouachen som är större.

Etiquette-Mouton-Rothschild-19601

Konst i Château Mouton Rothschilds vinetiketter – del 2

Carlu-etiketten tillhör inte den nuvarande (1946 och ff) serien med konstnärsetiketter.

Jean Carlu föddes år 1900 i en arkitektfamilj i Paris. Hans bror Jacques hade ritat Palais de Chaillot. Efter en kort tid vid École des Beaux-Arts specialiserade han sig, hans genre blev affischkonsten. År 1918 valdes han till årets formgivare i Frankrike. Han var en av de första som insåg värdet av rena linjer och starka färger, när det gällde att pränta in ett varumärke hos den köpande allmänheten.

Jag ser Carlu-etiketten som ett porträtt av den unge Philippe de Rothschild. Där finns hans rötter i form av de fem Rothschild-pilarna med alla pilspetsarna pekande uppåt, utåt, men pilskaftet längst till höger saknar bas. Den är Mouton Rothschild-grenen, här representerad av Philippe i form av en bagge. Baggen ser mycket bestämd ut. Förutom att Väduren är Philippes stjärntecken passar den att symbolisera honom redan 1924; han var beredd att stångas mot mycket. Vinkällaren, ‘le chai’, binder samman baggen med pilarna. Det omvälvande årtalet 1924 med därtill hörande text ingår också i denna eleganta kubistiska komposition. Själva bakgrunden består av sex rektangulära fält, där de ockragula ger stadga åt kompositionen. De övriga två grundfärgerna, guld och olika ockrabruna nyanser i rena, klara geometriska ytor bildar en välbalanserad enhet. Just detta var Carlus styrka.

Ett lyckat exempel på kubismens inflytande på affischkonsten.

01_1

Om Philippes utveckling till konstkännare

Som vuxen fick Philippe bra kontakt med sin far, som skrev sina pjäser och umgicks med författare, konstnärer och skådespelare. Faderns soaréer var ‘the talk of the town’. Philippe deltog inte enbart i soaréer utan också i styrelsesammanträden för ‘Fondation Curie’ och planeringsmöten med arkitekter, som skulle rita faderns teater i Montmartre.

Jag citerar Philippe:

Det fanns tre arkitekter i rummet, den yngsta och mest lysande av dem talade enbart i teckningar, när han gjorde kolskisser på enorma  pappersark. Han måste vara den berömde Charles Siclis. Efter sammanträdet frågade jag, om jag fick hälsa på honom på hans arkitektkontor. ‘Kom när ni vill’, sade han. Jag hälsade inte bara på utan nästan flyttade in i hans kontor. Jag ville lära mig läsa ritningar och förstå skala. För första gången kände jag att jag fick jag riktig undervisning. Jag lärde mig att se.

Siclis ritade en ny vinkällare i Mouton och ett hus på Atlantkusten för Philippe de Rothschild. Den nya vinkällaren var nödvändig för att man skulle kunna lösa de lagringsproblem, som uppstod i samband med den nya slottstappningen av vinet.

Mellan 1928 och 1934 genomgick Mouton Rothschild-etiketten ett antal justeringar. 1929 uppstod emblemet med två upprättstående baggar, ‘Rams Rampant’, som fortfarande finns på etiketten. Emblemet skapades för Philippe. Han använde det på brevpapper, matsedlar, ja, överallt där det gick. Baggarna förbryllade vissa vinproducenter: Var det en fruktbarhetsrit? Nej, det är en del av Rothschilds vapensköld. Kanske hade det något med ‘Mouton’ att göra (‘mouton’ = får). Alla hade de fel. Väduren är Philippe de Rothschilds stjärntecken. Och Mouton har ingenting med får att göra, det är en förvrängning av det gamla franska ordet ‘mothon’, som betydde kulle.

MR1934

1934 började man skriva ut antalet producerade flaskor på etiketten. Samma år förekom ägarens namnteckning för första gången på etiketten. Allt detta förblev oförändrat till 1944, med fyra anmärkningsvärda undantag: 1938, 1939, 1940 och 1941 års etiketter blev osignerade.

MR1939

Vinet buteljeras tre år efter skörden och dessa årgångar borde ha blivit signerade mellan åren 1941 och 1944, men då var Philippe de Rothschild antingen i Vichyregimens fängelse eller med de fria franska styrkorna i England.  

1944 landade han i Normandie med de fria franska styrkorna. 1945, när Philippe var hemma igen och huset var befriat från tyskarna, bestämde han att årgången skulle ägnas krigsslutet – ‘l’Année de la Victoire’, segerns år med en illustrerad övre del på etiketten.

MR1945

Philippe de Rothschild, som hade många vänner inom konstnärsledet, utvecklades till en omdömesgill kännare av modern konst. Detta ledde till hans mest berömda initiativ: Konstnärsetiketterna.

Det som hade varit en ’engångs idé’ kom att bli en tradition: Från 1946 och framåt skulle en betydande samtida konstnär få uppdraget att illustrera etiketten med ett originalverk.

Från 1946 till 1954 vände sig Philippe de Rothschild enbart  till konstnärer, som också var hans personliga vänner – Jean Hugo, Jean Cocteau, Arnulf, Léonor Fini. 1955 började en ny utveckling: Den store Georges Braque gick med på att ge form åt en etikett. I hans spår följde flera andra internationellt kända konstnärer: Dali 1958, Miró 1969, Chagall 1970. Men den djärve baronen gav uppdraget även till konstnärer som inte var så kända för den stora allmänheten.

03_1

Konst i Château Mouton Rothschilds vinetiketter

1988, året när Philippe de Rothschild dog, skrev jag en proseminarieuppsats ‘Konst i Château Mouton Rothschilds vinetiketter’ i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Eftersom så många under årens lopp visat intresse för ämnet publicerar jag nu valda delar av uppsatsen som följetong på min blogg.

Först följer en presentation av “baronen av Bordeaux” för att kunna besvara frågan: Varför konst i vinetiketter? Sedan analyserar jag tio etiketter, som jag funnit intressanta.

Den unge Philippe

Philippe de Rothschild påstår i sin självbiografi, som Joan Littlewood har skrivit, att han inte föddes med en silversked i munnen, för han hade en väldigt sträng skotsk barnsköterska. Han föddes  den 13 april 1902 i Paris i en av Frankrikes rikaste familjer – en gren av släkten de Rothschild, som var intresserad av konst och teater: Fadern Henri hade ärvt Latour-pasteller och arton målningar av Chardin. Han var läkare, men utövade aldrig yrket. Däremot skrev han under pseudonym pjäser om läkare.

Som fjortonåring sändes Philippe till en skola i Bordeaux.

Så här beskriver Philippe sitt första möte med Mouton Rothschild:

Ett händelselöst veckoslut år 1918 bestämde jag mig för att resa till farmors gods, Mouton, i Pauillac, sextio kilometer från Bordeaux. Tågresan var inte speciellt inspirerande. Men så småningom lade jag märke till raka rader av vinrankor. Vilket hantverk! Var fanns Mouton?

På stationen fick jag syn på några leende figurer som väntade på någon. Kunde det vara på mig?

Han fick träffa dem alla: baron de Miollis, som var farmors representant; Gustave Bonnefous, maître de chai, källarmästaren; och Émile Gerbaud, tunnbindaren samt en grupp karlar med grova händer, i blåställ och träskor. Där fanns också kokerskan Merilda, en mycket ståtlig, vacker kvinna med sin lilla dotter Odette.

“Välkommen, unge monsieur”, sade den gamle baronen de Miollis.

“Har ni tagit ut en flaska av det bästa, monsieur Bonnefous?” frågade Merilda.

Att bli så vänligt bemött av människor jag aldrig tidigare träffat! Och maten! Jag hade aldrig tidigare fått smaka varken lök eller vitlök. Vitlöksdoften fyllde hela rummet, när Merilda lyfte på locket …

Den kvällen drack jag vin för första gången. Hemma var det förbjudet. Min far Henri drack Évian-mineralvatten. Rostbiff och ett vin som doftade violer! Jag var berusad.

“På morgonen skall Ni besöka källaren – le chai.” Såsom ordet uttalades lät det som om det var fråga om ett heligt tempel. Dessa mörka främlingar kunde dyrka vad som helst.

Starka, positiva barn- och ungdomsupplevelser spelar säkert en avgörande roll för våra framtida val.

Med tiden märkte Philippe att det inte stod riktigt rätt till på Mouton. När han ville träffa sin far angående Mouton fick han fem minuter.

Den unge Philippe sade till fadern: “Mouton är en skamfläck för oss. Vi Rothschilds förutsätts vara bra på att få saker och ting att rulla.”

Fadern skyllde ifrån sig, farmor ägde stället. Men besöket var inte förgäves. Farmor Thérèse var beredd att låta skriva Mouton på sonen medan hon levde för att kringgå arvsskatt.

Faderns advokat meddelade: “Ni är tjugo år nu. Mina lyckönskningar! Det är inte ofta en yngling vid tjugo år får visa vad han duger till. Med tanke på Er uppenbara dragning till Mouton och skall vi kalla det Era ledarinstinkter, har Er far bestämt att överlåta Moutons ledning åt Er.” Den unge Philippe accepterade på ett villkor; att han fick bestämma utan att konsultera någon. Det gick fadern med på. Den unge Rothschild tog nattåget från Paris till Pauillac. Livet börjar vid tjugo, tänkte han.

Den unge vinproducenten Philippe de Rothschild

År 1922 var det mesta på Mouton ännu som det hade varit på 1800-talet.

Philippe satte igång arbetet övertygad om att hans framtid låg i vinet. Han var också övertygad om den enorma potential Mouton ägde. Han började renovera vingården, införde ny teknik och valde medarbetare som kunde sitt yrke.

Idag anser vi det vara självklart att klassificerade bordeaux-viner är slottstappade, ‘mis en bouteille au château’. Det har vi Philippe de Rothschild att tacka för, men så var inte fallet före årgången 1924.

Philippe tänkte: “Varför skicka iväg och sälja vinet till vinhandlarna, när det är som mest sårbart? Jag vill vara säker på att det fortfarande är mitt vin som bär min etikett.”

Årgången 1924 blev en vändpunkt: Hela skörden tappades på flaska på Mouton Rothschild.

Den nya procedurens betydelse erkändes relativt snart av de fyra premier cru-gårdarna – Lafite, Latour, Haut-Brion och Margaux. Mest motstånd mötte Philippe från släktingarna på Lafite.

Det fanns andra problem: Den nya uppfinningen, cocktail. Det var inte ‘inne’ att dricka vin på 1920-talet. Folk drack whisky även till maten. Vinetiketterna var fula, gammalmodiga och tråkiga. Allt detta tänkte Philippe ändra på.

Philippe tänkte: Inte enbart att mina 24:or ska vara buteljerade 1927 på Mouton, men jag ska ge dem ett nytt utseende. Jag är trött på att se Mouton gå ut dåligt klädd i 1800-talsetiketten utan någon som helst design och färg. Min första etikett borde vara någonting speciellt! Varför inte det senaste, varför inte kubism!

Jean Carlu var berömd för att ha infört kubismen i reklamkonsten. Man kunde se hans verk på alla plank i Paris. Precis den rätte mannen!

Carlu sände sitt förslag och Philippe var begeistrad. När årgången 1924 lanserades 1927,  så fångade den mångfärgade Carlu-etiketten allas blickar. Den kom att användas även för årgångarna 1925 och 1926.

01_1

Jag börjar nästa post med en analys av Carlu-etiketten, sedan skriver jag lite mera om konstkännaren Philippe, innan jag fortsätter analysen av andra etiketter.

 

Vietti viettelee viineillään Vietti förför med sina viner

1986 skrev Jancis Robinson i sin guide om olika druvsorter, Druvor och viner:

Barbera är en av världens mest odlade druvsorter. Den skulle må bra av bättre anseende. Till skillnad från andra vitt spridda varieteter har Barbera möjligheter att förädlas, dock enbart i svalare områden. När Barbera är som bäst, i nordvästra Italien, kan den ge viner som verkligen är spännande i sin kombination av djup purpur med en nästan chockrosa rand, hög syra, fyllig fruktighet och knastertorr smak.

Stora mängder Barbera görs till vin utanför DOC-reglerna och dricks som enkla vini di tavola eller vackrare uttryckt Barbera contadino (bonde), vilket jag överlycklig efter en lång dags färd mot södra Barolo äntligen fick till min spaghetti bolognese på en anspråkslös restaurang i Asti. Enkel Barbera är till för att skölja ned det dagliga brödet.

Det anseende för druvsorten Barbera som Jancis Robinson efterlyste för trettio år sedan har den nu fått i Piemonte. Med nyvunnen inspiration har piemontesiska topproducenter skapat otroligt högklassiga viner av druvsorten Barbera, av vilka elva stycken har av Gambero Rosso 2015 förärats med Tre Bicchieri (sammanlagt fick 423 viner av 20 000 dessa ‘tre glas’). I Piemonte-avsnittets inledning uttrycker man sin belåtenhet med att denna viktiga piemontesiska druvsort fått den uppmärksamhet som den förtjänar.

En av producenterna som länge trott på Barberas möjligheter är Vietti.

vietti

2015 skriver Gambero Rosso: Både vinet och egendomen är nationellt och internationellt erkända som måttstock för den italienska vinmakarkonstens kvalitet och finess.

Vinhuset Viettis anor i Piemonte går tillbaka till 1800-talet. 1919 startade Mario Vietti vinframställning under eget namn.

Från och med 1952 fortsatte Alfredo Currado, gift med Marios dotter Luciana, sin svärfars arbete. Idag leds familjeföretaget av svärsonen Mario Cordero och sonen Luca Currado. Luca’s hustru Elena Penna sköter marknadsföring och PR.

DSC01365

Trots sitt unika anseende har Vietti velat expandera för att bli ännu bättre. Man har nyligen utökat de 35 hektaren i Castiglione Falletto i hjärtat av Barolo med två, i vingårdarna Brunate och Villero, till 37 hektar.

20151208_141909

1930-talet ryckte Mario Vietti upp stockar av Nebbiolo och planterade Barbera i stället till omgivningens stora förundran. Idag har Vietti fem olika Barbera-viner.

Alfredo Currado var bland de första i att starta framställning av ‘single vineyard’ Barolo, som Brunate, Rocche och Villero. Detta ansågs som mycket radikalt då. Han har även gjort en stor insats i återupplivandet av den lokala vitvinsdruvan Arneis i Roero.

Philippe de Rothschild anses vara etikettkonstens banbrytare. På samma sätt föddes idén av Viettis konstnärsetiketter tillsammans med bekanta konstnärer vid glas av utsökt vin.

Sedan 1970-talet har lokala och internationella konstnärer skapat konst för etiketterna. 1996 ställdes hela etikettsamlingen ut på MoMA i New York. Etiketten är numera den samma för alla andra viner utom för Barolo Riserva Villero, som gjörs enbart under speciellt goda år och då enbart några tusen flaskor. Man startade med konstnärsetiketterna 1974, i början för olika Barolo, Barbaresco och Nebbiolo, men från och med 1989 (årgången 1982) enbart för Villero. 10 olika konstnärer har skapat etikettkonst för Villero, ‘single vineyard’, senast en kinesisk konstnär. Denna årgång 2007 valdes av Gambero Rosso 2015 som årets rödvin ‘The Red of the Year’.

Jag har nyligen provat några av Viettis otroligt eleganta, välgjorda, balanserade viner.

2011 Barbera d’Asti La Crena

DSC01381

Druvorna kommer från  den tre hektar stora ‘single vineyard’-vingården La Crena i Agliano d’Asti. Vinstockarna planterades 1932, med andra ord är de snart 84 år gamla. Därav följer en liten, koncentrerad skörd, cirka 20hl/ha, som omsatt i flaskor är 10 800 samt 120 magnum. Efter den malolaktiska jäsningen har vinet fått mogna 16 månader i ekfat (kombination av fransk och slavonsk), sedan vilat i ståltank innan det ofiltrerat tappades på flaska.

Förväntningarna var höga! Hurdant var då vinet?

Redan kontrasten mellan den täta, djupt purpurröda färgen och den tydliga chockrosa randen är en intressant visuell upplevelse.

Näsan förnimmer elegant, koncentrerad, mustig fruktighet med inslag av körsbär, kryddor och tobak, som följs av rostade toner.

Den intensivt rika, fylliga smaken följer doften och balanseras av Barberas eleganta syrlighet med välintegrerad fatton. Eftersmaken är lång och delikat.

(Två röda glas i Gambero Rosso 2015)

Vinet passar till grytor, pasta (gärna tomatbaserad) och kyckling med smakrika såser, även till grillat kött och lagrade ostar. Jag har avnjutit vinet till lammkotletter. Utmärkt!

I Viettis portfolio ingår 16 olika viner: Fem är gjorda av druvsorten Barbera och hela åtta stycken av Nebbiolo, en Langhe Nebbiolo och en Barbaresco, de resterande sex är Barolo. Enligt Gambero Rosso 2015 är alla sex delikata med Villero Riserva som den absoluta cloun.

Druvorna till Langhe Nebbiolo Perbacco kommer från vingårdar i Castiglione Falletto och Novello medan druvorna till Barolo Castiglione kommer därutöver från Barolo och Monforte d’Alba. Vinstockarna är mellan 7 och 35 år gamla och man tar ut 35hl/ha. Alla parceller vinifieras och lagras separat. Vinet för Perbacco väljs ut under det tredje året av viner som är färdiga att konsumeras utan längre lagring. Castiglione blandas i ståltank 8 månader före buteljering.

DSC01402

Unga Nebbiolo-viner mår bra av dekantering. Jag serverade vinerna ur stora Pinot Noir-glas.

2012 Nebbiolo Perbacco

DSC01387

Ung, tät, mörk Nebbiolo-färg.

Elegant, ung doft av mörka bär, torkade rosor, kryddor, aningen pomerans och kanel, fatton.

Medelfyllig, ren, fruktig, balanserad smak, som sträv sammet.

Vinet är fullt njutbart, men ännu ungt. Lägg gärna ned några flaskor i källaren och prova med jämna mellanrum.

(Två svarta glas i Gambero Rosso 2015)

 

2010 Barolo Castiglione

DSC01371

En elegant, balanserad klassisk helhet med mjuk textur, inslag av blommor och kryddor, mogna silkiga tanniner.

En fantastiskt fin årgång av en topproducent.

(Två svarta glas i Gambero Rosso 2015)

Vårt renkött är ett umärkt val till Nebbiolo antingen som carpaccio eller som helstekt ytterfilé!

149

Viettis viner kostar lite mer, men de är väl värda varenda satsade euro.  Barbera d’Asti La Crena och Nebbiolo Perbacco finns i Alkos beställningssortiment och Perbacco även i Systembolagets vanliga sortiment.

Kartans källa: Decanter November 2015

Vilt kräva dessa drycker

I år väntade och väntade vi på sommaren, den kom i augusti och i september. Nu äntligen mättade av solstrålar ser vi fram emot höstens fröjder med svamp och vilt.

De röda vinerna från Rhône är ett välbeprövat val till älg, hjort och rådjur. Det finns en mängd av olika vinstilar: Från de norra Syrah-baserade appellationerna till de södra med Grenache, Syrah, Cinsault, Mourvèdre och ytterligare nio möjliga för Châteauneuf-du-Pape.

Rhônevinerna har aldrig varit bättre än idag. Med hjälp av de moderna framställningmetoderna åstadkommer man rena, balanserat fruktiga viner. Inom den vanligaste appellationen Côtes du Rhône ryms stora skillnader i kvalitet och stil. Côtes du Rhône-Villages är kvalitetsmässigt ett markant steg uppåt, här kan man hitta några av Frankrikes mest prisvärda viner. Kvalitetsförbättringen märks mest i de enklare appellationerna: St-Joseph, Crozes-Hermitage och Côtes du Rhône-Villages, vars karaktär idag är långt ifrån gångna decenniers rustikt charkuterirökiga stil. De stora producenternas klassiska appellationer, Côte-Rôtie, Hermitage, Cornas och Châteauneuf-du-Pape har alltid varit högklassiga med djup och längd som mognar till en långlivad harmoni.

Jag fick en riktig aha-upplevelse när jag nyligen hade möjlighet att prova olika norra och södra appellationer av producenten Gabriel Meffre.

Maison Gabriel Meffre grundades 1936 och idag med 80 års erfarenhet av vinodling, produktion och vinhandel kombinerad med modern know-how som inbegriper miljömedvetenhet avser man att tillverka rena, moderna, gastronomiska viner med lagringspotential.

Att man lyckats, kan jag intyga efter att ha provat fyra olika appellationer i Laurus-serien, 2012 Crozes-Hermitage, 2013 Côtes du Rhône-Villages, 2012 Côte-Rôtie och 2011 Châteauneuf-du Pape under ledning av Anthony Taylor från vinhuset.

20150909_164929

Namnet Laurus och etikettbildernas motiv härstammar från antiken, vingårdarna i Rhônedalen anlades ju redan under romartiden.

DSC01338

Laurus syftar på lagerkrans, ett utmärkelsetecken med anor från romarrikets glansdagar. Här handlar det om ‘terroir’ och dess excellens. Inom varje appellation väljer man druvor från olika vingårdslotter för bästa balans mellan struktur och fruktighet i den slutgiltiga produkten. Laurus-vinerna kommer från gamla vinstockar med lågt skördeuttag och resultatet blir koncentrerade viner. Den sista finishen sker i 275 liters Laurus-ekfat, tiden och andelen nya fat varierar förstås från appellation till appellation.

Tallinn 006

I Alkos sortiment finns 2012 Laurus Côte-Rôtie, ett otroligt elegant, fylligt vin med komplexitet och harmonisk balans mellan kryddig fruktighet av körsbär, tanniner och mineraler; inslag av lakrits, milda svarta oliver, ceder och kinesiskt bläck. Lång, gomsmekande eftersmak. Redan njutbart men håller ytterligare tolv år!

Tallinn 007

Etiketten pryds av den romerska gudinnan Tutela, hemmets och skördens beskyddare.

 

Tallinn 004

Flaskan ligger i en trälåda, kanske en julklapp till älgjägaren.

Laurus-seriens Crozes-Hermitage och Côte du Rhône-Villages ingår i restaurangsortimentet.

I Alkos sortiment finns även 2014 Inné Châteauneuf-du-Pape, ett ekologiskt vin av samma producent.

Ett ungt, mustigt vin med ren, elegant komplexitet, bra balans mellan de unga fruktsyrorna och tanninerna; inslag av kryddighet, ton av plommon och tranbärssylt. Otroligt att en så ung Châteauneuf-du-Pape är redan så tillgänglig, men vinet mår bra av dekantering.

Att öppna två, tre flaskor Rhônevin, prova dem och sedan äta en viltgryta eller en viltpaté till är början på ett äventyr. Fortsätt gärna med några ostar. Alla rödviner passar inte till Cheddar, Grana Padano och Pont l’Evêque, men Rhônevinerna gör det.

Bon appétit!

 

Femme de Champagne – inkarnationen av ‘girl power’

När Carol Duval-Leroy 1991 blev änka, antog hon utmaningen att själv driva det familjeägda champagnehuset Duval-Leroy med anor från 1859. Hon gjorde som andra änkor framgångsrikt gjort före henne i Champagnes historia.

Det var inte så lätt i början, årgångarna 1991-1994 var inte precis strålande i Champagne och det rådde lågkonjunktur.

Huset Duval-Leroy’s huvudkontor och källare ligger i Vertus, en av de bästa Premier Cru-byarna, i södra delen av Côte des Blancs.  

Idag äger huset 200 hektar, som motsvarar en tredjedel av druvbehovet. Man har vingårdar i alla Grand Cru-byar i Côte des Blancs och även i de ‘stora’ byarna i Montagne de Reims. 40 % av de egna vingårdarna ligger i Premier Cru- och Grand Cru-byar.

Ett kvartssekels idogt, beslutsamt entreprenörskap har gett resultat. 2007 blev Carol Duval-Leroy vald som första kvinna i ledningen av AVC, Association Viticole Champenoise. Redan 1991 anställde hon en kvinnlig oenolog, Sandrine Logette, som kvalitetschef. Idag heter hon Sandrine Logette-Jardin och är husets chefsvinmakare, mig veterligen den enda i sitt slag i Champagne. Man har lyckats höja kvaliteten, volymerna och imagen.

Duval-Leroy är en av de mest miljömedvetna av de stora producenterna.

2010 lanserade man Brut Organic NV, en Ecocert-certifierad ekologisk NV champagne. I början var den en Blanc de Noirs men i dag ingår 30% Chardonnay i cuvéen. Vinet ligger tre år ‘sur lattes’ på jästfällningen och får en låg dosage av 8 g/l. Denna Brut Organic är aningen dyrare än den vanliga NV:n, men kvalitetsmässigt får man mera valuta för pengarna.

I en serie terroir-champagner ingår bland andra, en ‘single-vineyard’– Blanc de Blancs, Clos des Bouveries.

Vingården på 3,5 hektar ligger på 135-165 meter över havsytan på Vertus’ östliga sluttningar. Jordmånen är kalksten uppblandat med flinta.  Vinets delvisa jäsning på fat bidrar till eleganta träaromer (‘fine woody notes’, ‘des notes boisées’) och delvisa jäsning i ståltank ger rena mineraltoner.  

Jag hade nöjet att prova 2005 Authentis Clos des Bouveries tillsammans med andra single-vineyard-champagner i mars 2015.

Doften var elegant, nyanserad med inslag av äpplen, citrus, brioche och mineral. Smaken var friskt komplex, harmonisk, fjäderlätt med inslag äpplen, honung, mineral och kex. Lång, god eftersmak kryddat med diskreta träaromer.

Carol-Duval-Leroy

Carol Duval-Leroy och Sandrine Logette-Jardin vill skapa eleganta, feminina, Chardonnay-dominerade champagner. Symbolen av denna professionella perfektion är Femme de Champagne.

champagne0715-hd-sandrine-logette

Man har gjort denna exklusiva champagne endast under exceptionellt goda år, 1990, 1995, 1996 och 2000 och då enbart av druvor från Grand Cru-vingårdar, Chardonnay från Côte des Blancs och Pinot Noir från Montagne de Reims.

Jag har nyligen provat 2000 Femme de Champagne som är nästan Blanc de Blancs med endast 5 % Pinot Noir. 25 % av vinet jäser i ekfat.  Efter andra jäsningen ligger vinet i 10 år ‘sur lattes’ på jästfällningen.

crayeres_(4)

Färgen var ljust skimrande gyllengul. Den eleganta, fruktiga, nyanserade doften hade inslag av mogna vinteräpplen, subtila honungstoner och antydan till brioche. Den komplexa, balanserade smakens syror var gomsmekande lena och bildade en underbar harmoni med frukt, mousse, mineral och brioche. Den kvardröjande eftersmaken var himmelskt god.

20150912_191603

Livet kändes ljuvt!

I maj på Grand Champagne Helsinki 2015 provade jag den stora årgången 1996, den var fulländad! Årgången 2000 är på god väg, de blommigt fruktiga Chardonnay-aromerna har börjat utvecklas mot brioche.

Mitt råd är att köpa två flaskor: Den ena för att njutas nu och den andra för att lagras i källaren ännu under några år. 2000 Femme de Champagne finns i Alkos beställningssortiment och på hyllan i t.ex. Södra Esplanadens butik till ett facilt pris jämfört med andra prestigechampagner.

 

 

 

 

 

 

 

2008 Zieregg – en juvel i Sauvignon Blanc-skrinet

På morgonpromenad i den rena, friska, syrerika skärgårdsluften glimmade daggdropparna likt facettslipade diamanter på skira, ljusgröna ormbunksblad. Jag började tänka på en annan juvel.

Våren 2011 blev jag erbjuden att få följa med på en resa till Südsteiermark i Österrike. Jag fick bestämma vilka vinproducenter vi skulle besöka i oktober 2011. Jag ansåg att Manfred Tement var av högsta prioritet även om jag bara läst om bland andra  Sauvignon Blanc Zieregg i ‘1001 wines you must try before you die’, men aldrig provat Tements viner.

När jag i Stockholm i början av juni 2011 hade turen att hitta just det vinet av årgång 2008 i Systembolagets tillfälliga sortiment, köpte jag två flaskor. Den ena provade jag med min svenske vinvän på ort och ställe och den andra serverade jag blint till min mycket erfarna och kunniga vinvän i Helsingfors. Alla tre var vi mycket förtjusta och imponerade. Vi hade otaliga provningar av Sauvignon Blanc från Sancerre, Pouilly-Fumé, Pessac-Léognan, Nya Zeeland och Sydafrika i bagaget att jämföra med.

Hösten 2011 067

Väl framme i det bedårande vackra, kuperade sydsteieriska landskapet förstod man de unika växtförhållandena på de branta sluttningarna i det varma och fuktiga medelhavsklimatet. Det var mycket intressant att besöka Tement, huset och källaren, där musselkalk-jordmånen syns som en vägg, vid läget Zieregg, som ligger precis vid gränsen till Slovenien. Bland andra viner provade jag igen 2008 Zieregg, som jag köpte några flaskor av.

Hösten 2011 072

Jag hade tålamod att vänta ett år på nästa provning av 2008 (24.10.2012):

Färgen var fortfarande blekgyllen med en aromatisk, komplex doft av honung och örter, den fylliga smaken hade ton av mogna vita vinbär och krusbär.

Klokare av denna underbara upplevelse orkade jag vänta nästan två år på nästa provning av 2008 (8.5.2014):

Färgen hade blivit ljust halmgul, doften hade eleganta Sauvignon Blanc-aromer med inslag av mogna krusbär och mineraler, den fylliga smaken var elegant, nyanserad, balanserad med inslag av mogna krusbär; lång, delikat eftersmak med kvardröjande mineralton.

Vid det här laget hade jag blivit en sann Tement-’fan’ och som tur var detta känt i bekantskapskretsen. I juni 2015 fick jag inbjudan till en mycket exklusiv provning av Sauvignon Blanc från Südsteiermark, ordnad av en Österrike-konnässör. Vi provade 18 SB-viner av nio olika steieriska producenter, alltså en heltäckande kavalkad. De tolv deltagarna var mycket erfarna provare, även med österrikiska mått mätt.

2008 Zieregg Sauvignon Blanc, Grosse STK Lage, Tement, 13,5% var ‘outstanding’ och provningens ‘vinnare’.

Vad är det då som är så ‘outstanding’ med Tement Zieregg SB? Som alla stora viner har det utsökt balans, mångfacetterad struktur med komplexitet, elegans och längd. Och ‘hemligheten’ bakom detta är förstås terroir och vinifiering: Svala nätter, musselkalk och kalkmärgel i jordmån, minst 15 år gamla vinstockar och 18 månader ‘sur lie’ ger ett vin som utvecklas under flaskmognaden mot större och större vin. Producenten utlovar att vinet är bäst 15 år efter skörd.

20150611_182614

Jag har följt vinets utveckling under fyra år mot större och större komplexitet och ändå har det kommit bara halvvägs mot den utlovade ‘beste Trinkreife’.